Nära-döden-upplevelse

Min chef är en sportig typ, han älskar att äta och för att inte bli för fyllig så måste han röra på sig (enligt honom själv).
Han är också väldigt entusiastisk och gillar att anordna olika aktiviteter så här om veckan blev det tal om att springa Spartan Race. Det är ett hinderlopp på 13km och mer än 25 hinder, klarar man inte ett hinder blir det 30 burpees som straff...

Jag är absolut inte i form och har löptränat väldigt, väldigt lite de senaste två åren så jag tackade vänligt men bestämt nej till inbjudan, dessutom kostar hela kalaset 1200kr, vilket jag tycker är alldeles för dyrt för en tortyr!

För att förbereda loppet (och skapa sammanhållning) så har min chef planerat löpträning varje fredag lunch och i fredags var första gången.
Vi skulle bara löpa i lugnt tempo 7-8 kilometer, jo jag tackar jag: det blev 9.25km och vi sprang i över en timma. Där vi springer är det mycket kuperat så det var mycket tungt för mig samtidigt som jag kände mig lätt som en fjäder. Det var underbart att springa igen och jag som inte gillar att springa i grupp kände mig som fisken i vattnet!

Efter löpningen kände jag av ischiasnerven och framåt kvällen började jag att få ont i huvudet! Sedan gick det bara utför. Jag mådde urdåligt och gick och la mig 21:30 med en alvedon och tigerbalsam på pannan.

Nu i efterhand tror jag att jag inte hade druckit tillräckligt efter löpningen men det var ta mig tusan en nära-döden-upplevelse och Paris Marathon kändes mycket, mycket långt bort, men jag ser redan framemot nästa fredag!