Idag har det inte hänt mycket, jag har jobbat, mycket och länge, men framför allt så har jag läst ut "Le canapé rouge" av Michèle Lesbre. Mia skrev om boken på sin blogg.
Hon skriver alltid så intressant om olika böcker hon har läst eller ska läsa. Jag får alltid läslust när jag läser hennes texter.
Hur som helst, "Le canapé rouge" rörde mig men än vad jag kunde ha anat...
Jag kände igen mig så i Anne, i Cléménce...
Jag grät till och med en skvätt, eller jag fick väl kanske mer tårar i ögonen när jag läste vad Cléménce sa apropå livet, döden och väntan på att livet ska börja till följd av dessa rader:
"Petite fille, je vivais dans la folle attente de la vie. Je croyais qu'un jour, brusquement, la vie allait commencer, s'ouvrir devant moi, comme un lever de rideau, comme un spectacle qui commence. Il ne se passait rien et il se passait des quantités de choses, mais ce n'était pas ça, on ne pouvait pas dire que c'était la vie, et il faut croire que je persiste à être une petite fille car je continue à attendre cette vie qui va venir."
Cléménce: "C'est peut-être parce qu'il est mort que je continue à attendre que la vie commence, je crois que je l'ai toujours attendue cette vie-là, je veux dire la vie avec lui.
L'autre, celle que j'ai vécue, c'était autre chose, c'était en attendant.
Maintenant je suis une très vieille petite fille..."
Tack Mia!
Jag läste också Mias rekommenadtion av denna bok och skrev genast upp den på min att-läsa-lista. Nu, med dina lovord, on top of it, känns det som om den absolut måste prioriteras!
SvaraRaderaKram