Jag är svensk, jo, je suis vraiment suédoise (jag ÄR verkligen svensk)…
Jag får ofta förklara mig när jag säger att jag är svensk.
Vad är svenskhet egentligen?
Att vara blond, blåögd, lång och högbystad? Då är jag inte svensk!
Jag brukar påpeka när människor tycker att det är konstigt med en liten mörkhårig, grönögd tjej som ser mer polsk ut än vilken polack som helst, att en mörkhårig svensk tjej är mycket ovanligare och att de borde vara glada att få se en sådan raritet...
Nu händer det mycket mer sällan att ”folk” tittar storögt på mig och frågar om jag har pingviner som husdjur och om jag åkte hundsläde till skolan, men jag få ofta, nästan alltid positiva reaktioner och frågor om Sverige när det kommer på tal...
Jag älskar Frankrike, jag tänker på franska, drömmer på franska, svär och räknar på franska, men jag är svensk... När Sverige kommer på tal blåser jag upp mig som en japansk blåsfisk och blir sådär rysligt stolt!
Jag försvarar Sverige när fransmännen sitter och skryter om sitt land, sina uppfinningar och sitt Nobelpris... Jaja, men visste ni att Alfred Nobel faktiskt var svensk... Na!
Jag älskar IKEA, Hasse & Tage, köttbullar, svensk jul och jag tycker att Sverige ÄR fantastiskt, men ändå har jag valt att bo någon annanstans...
Jag kände mig inte hemma i Sverige, varför vet jag inte, men vi har väl alla någon slags sinne som gör att vi väljer det som passar oss bäst.
För mig är nationalitet så mycket mer än bara att vara född i ett visst land... Det handlar om uppfostran, minnen, smaker, åsikter... Jag har blivit mycket mer tolerant sen jag flyttade till Paris. Även om strejkande RATP anställda går mig på nerverna just nu...
Jag bor i lägenheter där standarden är mycket lägre och hyran mycket högre än där jag kommer ifrån. Jag har slutat att klaga på diverse saker som inte är likadana eller mindre bra, och jag försöker uppskatta fördelarna med båda länderna och njuta av previlegiet jag faktiskt har att vara ”franco-suédoise”.
Fast jag är nog mest svensk ändå...
Fler inlägg om svenskhet
Visar inlägg med etikett Månadens inlägg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Månadens inlägg. Visa alla inlägg
tisdag, november 20, 2007
söndag, maj 20, 2007
Att resa - Månadens inlägg Maj
Le Sombrero – en nära döden upplevelse
Min ”låtsas” kusin (lång historia) S hade bjudit in mig på general repetitionen av Philippe Decouflés nya föreställning i tisdags kväll förra veckan.
Dans, teater, ljud och bild i ett...
Jag har aldrig varit och tittat på dans förut och gick dit med rent hjärta och nyfikenheten sprittande i bröstet.
Théâtre National de Chaillot i sig är ett konstverk... Precis framför Eiffeltornet med stora ytor och marmor...
En hektisk stämmning rådde när jag anlände.
Klockan 20.15 fick man ta plats i salongen. Röda sammetssitsar, och luftigt. Runt om väggarna gick gångar i olika våningar i stål...
I ordet sombrero finns (s)ombre(ro) som betuder skugga på franska och det var just skuggor som föreställningen handlade om.
Jag skall inte berätta i detalj vad som händer under föreställningen, bara det att i början kommer två skådespelare ner för trapporna.
De ber oss att inte oroa oss. Världen utanför teatern har slutat att existera, ”men oroa er inte, det kommer att återskapas så fort föreställningen är över.”
Le "Sombrero" är ett melodrama i tre akter:
Första akten: I svart och vitt återskapar skuggorna dansarnas rörelser. Siluetter, skuggor, äkta, falska, skuggor som förfalskar.
Andra akten: Kroppen slappnar av, tar det lugnt. Vädret är vackert, det är varmt. En vacker dag. Temperaturen stiger.
Tredje akten: Fjärde dimensionen; tid och rum vrider på sig och utvidgas. Allt är rörligt.
Resten kommer oöversatt, ordlek som inte riktigt går att översätta.
Quel temps fait-il ? Variable. Enfin, c’est une question de point de vue. Alors laissons jouer dans ce théâtre d’ombres nos beaux ténébreux. Sans l’ombre d’un doute, c’est clair. Non ?
Toute vraisemblance entre ce texte et notre spectacle serait purement fortuite, accidentelle, voire intentionnelle.
Quel est le nombre des ombres?
Il y a les ombres premiers ou décimaux. Il y a les ombres chinoises, les ombres
sombres, les ombres lumineuses. Les ombres portées, les ombres îles du monde.
Les ombres d'un doute...
Je suis comme mon ombre, partout où je vais elle est là, partout où elle va je suis là ; je ne suis que l'ombre de moi-même ; un corps c'est toujours avec son ombre, un corps sait qu'une ombre n'est pas un corset.
Tout un chacun a une ombre, toute ombre a un chacun. Que font nos ombres lorsque nous avons le dos tourné? Ombres, où êtes-vous la nuit?
Mais au fait, on dit un ombre ou une ombre? Il ou elle? Mon ombre : il, ou mon ombre: elle?
Hombre, quel est ton nombre?
Jag har aldrig sett något liknande förut.
Le Sombrero spelas till den 16 juni och har i vägarna förbi så för Guds skull eller för vilken annan anledning som helst gå och se detta mästerverk.
Jag trodde aldrig att jag kunde bli så rörd av dans. Jag skrattade, grät och jublade i omgångar.
Det går inte att i ord beskriva hur vackert och rörande ”Sombrero” är.
Jag kan bara ge ett råd... Se den!
Detta är en av mina vackraste resor...
Min ”låtsas” kusin (lång historia) S hade bjudit in mig på general repetitionen av Philippe Decouflés nya föreställning i tisdags kväll förra veckan.
Dans, teater, ljud och bild i ett...
Jag har aldrig varit och tittat på dans förut och gick dit med rent hjärta och nyfikenheten sprittande i bröstet.
Théâtre National de Chaillot i sig är ett konstverk... Precis framför Eiffeltornet med stora ytor och marmor...
En hektisk stämmning rådde när jag anlände.
Klockan 20.15 fick man ta plats i salongen. Röda sammetssitsar, och luftigt. Runt om väggarna gick gångar i olika våningar i stål...
I ordet sombrero finns (s)ombre(ro) som betuder skugga på franska och det var just skuggor som föreställningen handlade om.
Jag skall inte berätta i detalj vad som händer under föreställningen, bara det att i början kommer två skådespelare ner för trapporna.
De ber oss att inte oroa oss. Världen utanför teatern har slutat att existera, ”men oroa er inte, det kommer att återskapas så fort föreställningen är över.”
Le "Sombrero" är ett melodrama i tre akter:
Första akten: I svart och vitt återskapar skuggorna dansarnas rörelser. Siluetter, skuggor, äkta, falska, skuggor som förfalskar.
Andra akten: Kroppen slappnar av, tar det lugnt. Vädret är vackert, det är varmt. En vacker dag. Temperaturen stiger.
Tredje akten: Fjärde dimensionen; tid och rum vrider på sig och utvidgas. Allt är rörligt.
Resten kommer oöversatt, ordlek som inte riktigt går att översätta.
Quel temps fait-il ? Variable. Enfin, c’est une question de point de vue. Alors laissons jouer dans ce théâtre d’ombres nos beaux ténébreux. Sans l’ombre d’un doute, c’est clair. Non ?
Toute vraisemblance entre ce texte et notre spectacle serait purement fortuite, accidentelle, voire intentionnelle.
Quel est le nombre des ombres?
Il y a les ombres premiers ou décimaux. Il y a les ombres chinoises, les ombres
sombres, les ombres lumineuses. Les ombres portées, les ombres îles du monde.
Les ombres d'un doute...
Je suis comme mon ombre, partout où je vais elle est là, partout où elle va je suis là ; je ne suis que l'ombre de moi-même ; un corps c'est toujours avec son ombre, un corps sait qu'une ombre n'est pas un corset.
Tout un chacun a une ombre, toute ombre a un chacun. Que font nos ombres lorsque nous avons le dos tourné? Ombres, où êtes-vous la nuit?
Mais au fait, on dit un ombre ou une ombre? Il ou elle? Mon ombre : il, ou mon ombre: elle?
Hombre, quel est ton nombre?
Jag har aldrig sett något liknande förut.
Le Sombrero spelas till den 16 juni och har i vägarna förbi så för Guds skull eller för vilken annan anledning som helst gå och se detta mästerverk.
Jag trodde aldrig att jag kunde bli så rörd av dans. Jag skrattade, grät och jublade i omgångar.
Det går inte att i ord beskriva hur vackert och rörande ”Sombrero” är.
Jag kan bara ge ett råd... Se den!
Detta är en av mina vackraste resor...
måndag, april 30, 2007
Att flytta - Månadens inlägg April
Jag var helt fri från flyttar innan jag kom till Frankrike, eller nja nästan. Jag hade flyttat en gång med mamma och pappa från Byttorp till det fina huset vid sjön...
Jag kan väl inte direkt säga att jag flyttade till Frankrike, jag skulle ju bara vara här i tre månader och åka tillbaka till Sverige sedan.
Mitt första ”hem” här i Frankrike var ett student hem i Fontenay sous Bois lite utanför Paris, österut mot Disneyland Paris.
Jag bodde med en finsk tjej, Mia. Jättegullig var hon... Där träffade jag även en av mina bästa vänner Niall från Irland.
Det hela var inte särskilt praktiskt, mia jobbade tidigt, och tidigt på Disney är TIDIGT.
07.45 börjar man, ännu tidigare om man serverar frukost... Mia gick upp vid 04.30-tiden och jag hade kommit hem vid 01.30-tiden kvällen innan...
Ganska ansträngande... Det fanns bara gemensamma kylskåp, jag sparar er allt onödigt lidande, låt mig bara säga att jag levde på pasta och konserver... Duscharna var också gemensamma... Kort sagt inte riktigt min grej... Det blev två månader tror jag...
När mina svenska kompisar A och H föreslog en etta på 19m² vid Nation lät det som himmel riket, tills jag insåg att 19m² är grymt litet... När någon stod i köket kunde inte ytterdörren öppnas... Det hela var väldigt komiskt egentligen...
Vi stannade där i ett par månader...
Sedan bar det av mot Marne La Vallée och Bailly Romainvilliers, ännu en etta men på 30m²...
Det blev ganska ansträngande att bo så tätt inpå så jag letade efter en ny lägenhet...
Det blev 3 flyttar på mindre än 6 månader. Varje gång blev flyttlasset större och större... Allt rymdes inte längre i min resväska...
Jag hittade ett rum med Bev och Jenny, två engelskor, jättegulliga tjejer... Vi bodde ihop i 7-8 månader tror jag...
Sedan flyttade jag till Paris igen. Jag skulle gå på Sorbonne och jobba halvtid på Disney...
Innan jag hittade min lägenhet mellan landade jag hos en vännina i Serris och sedan i en kompis hall rue Saint Denis (lägenheten var inklämd mellan en sexshop och en porrbio).
Min första egna lägenhet hittade jag i Bellville... Rue Piat, precis vid Parc Belleville... Så varm på sommaren och så kall på vintern... Kackerlackor hade jag också... Hu!
Jag stod inte ut med fukten och djuren...
Vintern så rann det bokstavligt talat vatten på väggarna så fuktigt var det. Jag blev N° 1 konsomatör av torrbollar, ni vet sådana där små saker som suger upp fukt i luften... Det gick åt en torrboll i veckan, de skall hålla tre månader i normala fall...
3500 Frs i månaden betalade jag... Men då fick jag kackerlackor och fukt på köpet...
Det bar av mot Gambetta, rue Orfila... Inga djur, ingen fukt... men inte stort heller... En tvåa på 35m².
Jag flyttade nästan allt på bussen, jag fick skäll av en gammal hagga som fastnade med foten i mitt torkställ...
Första flytten då vissa saker bara försvann...
En ring, en lite Björn Borg väska och min mezzanine säng...
Min, på den tiden, högst skurkagtige, lögnaktige och skitstövel till sambo gav bort sängen utan att fråga... Och jag misstänker att ringen och väskan gick samma väg... ”Tack för hjälpen med flytten killar...” jaa, vad säger man...
Det blev ny flytt och avlastning av dumsambo, hastigt och lustigt. Innan jag hittade mitt rum på Frälsningsarméns ”Palais de la Femme” fick jag bo hos en vietnamesisk familj. Vänligare människor får man leta efter.
Jag fick inte betala hyra, ingen mat, ingenting...
Det blev nästan lite väl bra för att de la sig i allt vad jag gjorde... När jag hittade mitt rum efter en månad och skulle flytta ut blev de lite förnärmade och undrade om inte deras hem dög. Jag försökte förklara att våra kulturer inte är lika på det planet och att jag behövde komma tillbaka till mitt liv, men det skar sig och jag har tyvärr ingen kontakt med dem längre.
Jag hittade min älskade lägenhet i Bry sur Marne efter ett tags letande... Drömmen! Med balkong och utsikt över floden! Lycka!
Där bodde jag i tre år innan jag träffade J som jag nu bor ihop med...
Jag har alltså flyttat 8 gånger (jag räknar inte mellanlandningarna) på 12 år... Det är kämpigt...
Jag har bara två officiella franska id handlingar, carte de séjour, som inte längre är nödvändigt, och mitt carte vitale för Försäkringskassan. Varje gång man flyttar skall man anmäla flytt till la Sécurité Sociale för carte vitale, byter man arrondissement eller département måste man byta kort, samma gällde för carte de séjour och det gäller fortfarande för franska id kort och pass.
Det är ju helt värdelöst att ha adressen inplitad på varenda id handling man har... Körkort, id kort, pass...
Fast det ger ju administrationen lite mera att göra.
Jag har stannat i Val de Marne 94 de senaste 6 åren nu så det har varit lugnt med adressändringar, skattesedlar och försäkringskassekort...
Vi får väl se vad det blir nästa gång...
Jag kan väl inte direkt säga att jag flyttade till Frankrike, jag skulle ju bara vara här i tre månader och åka tillbaka till Sverige sedan.
Mitt första ”hem” här i Frankrike var ett student hem i Fontenay sous Bois lite utanför Paris, österut mot Disneyland Paris.
Jag bodde med en finsk tjej, Mia. Jättegullig var hon... Där träffade jag även en av mina bästa vänner Niall från Irland.
Det hela var inte särskilt praktiskt, mia jobbade tidigt, och tidigt på Disney är TIDIGT.
07.45 börjar man, ännu tidigare om man serverar frukost... Mia gick upp vid 04.30-tiden och jag hade kommit hem vid 01.30-tiden kvällen innan...
Ganska ansträngande... Det fanns bara gemensamma kylskåp, jag sparar er allt onödigt lidande, låt mig bara säga att jag levde på pasta och konserver... Duscharna var också gemensamma... Kort sagt inte riktigt min grej... Det blev två månader tror jag...
När mina svenska kompisar A och H föreslog en etta på 19m² vid Nation lät det som himmel riket, tills jag insåg att 19m² är grymt litet... När någon stod i köket kunde inte ytterdörren öppnas... Det hela var väldigt komiskt egentligen...
Vi stannade där i ett par månader...
Sedan bar det av mot Marne La Vallée och Bailly Romainvilliers, ännu en etta men på 30m²...
Det blev ganska ansträngande att bo så tätt inpå så jag letade efter en ny lägenhet...
Det blev 3 flyttar på mindre än 6 månader. Varje gång blev flyttlasset större och större... Allt rymdes inte längre i min resväska...
Jag hittade ett rum med Bev och Jenny, två engelskor, jättegulliga tjejer... Vi bodde ihop i 7-8 månader tror jag...
Sedan flyttade jag till Paris igen. Jag skulle gå på Sorbonne och jobba halvtid på Disney...
Innan jag hittade min lägenhet mellan landade jag hos en vännina i Serris och sedan i en kompis hall rue Saint Denis (lägenheten var inklämd mellan en sexshop och en porrbio).
Min första egna lägenhet hittade jag i Bellville... Rue Piat, precis vid Parc Belleville... Så varm på sommaren och så kall på vintern... Kackerlackor hade jag också... Hu!
Jag stod inte ut med fukten och djuren...
Vintern så rann det bokstavligt talat vatten på väggarna så fuktigt var det. Jag blev N° 1 konsomatör av torrbollar, ni vet sådana där små saker som suger upp fukt i luften... Det gick åt en torrboll i veckan, de skall hålla tre månader i normala fall...
3500 Frs i månaden betalade jag... Men då fick jag kackerlackor och fukt på köpet...
Det bar av mot Gambetta, rue Orfila... Inga djur, ingen fukt... men inte stort heller... En tvåa på 35m².
Jag flyttade nästan allt på bussen, jag fick skäll av en gammal hagga som fastnade med foten i mitt torkställ...
Första flytten då vissa saker bara försvann...
En ring, en lite Björn Borg väska och min mezzanine säng...
Min, på den tiden, högst skurkagtige, lögnaktige och skitstövel till sambo gav bort sängen utan att fråga... Och jag misstänker att ringen och väskan gick samma väg... ”Tack för hjälpen med flytten killar...” jaa, vad säger man...
Det blev ny flytt och avlastning av dumsambo, hastigt och lustigt. Innan jag hittade mitt rum på Frälsningsarméns ”Palais de la Femme” fick jag bo hos en vietnamesisk familj. Vänligare människor får man leta efter.
Jag fick inte betala hyra, ingen mat, ingenting...
Det blev nästan lite väl bra för att de la sig i allt vad jag gjorde... När jag hittade mitt rum efter en månad och skulle flytta ut blev de lite förnärmade och undrade om inte deras hem dög. Jag försökte förklara att våra kulturer inte är lika på det planet och att jag behövde komma tillbaka till mitt liv, men det skar sig och jag har tyvärr ingen kontakt med dem längre.
Jag hittade min älskade lägenhet i Bry sur Marne efter ett tags letande... Drömmen! Med balkong och utsikt över floden! Lycka!
Där bodde jag i tre år innan jag träffade J som jag nu bor ihop med...
Jag har alltså flyttat 8 gånger (jag räknar inte mellanlandningarna) på 12 år... Det är kämpigt...
Jag har bara två officiella franska id handlingar, carte de séjour, som inte längre är nödvändigt, och mitt carte vitale för Försäkringskassan. Varje gång man flyttar skall man anmäla flytt till la Sécurité Sociale för carte vitale, byter man arrondissement eller département måste man byta kort, samma gällde för carte de séjour och det gäller fortfarande för franska id kort och pass.
Det är ju helt värdelöst att ha adressen inplitad på varenda id handling man har... Körkort, id kort, pass...
Fast det ger ju administrationen lite mera att göra.
Jag har stannat i Val de Marne 94 de senaste 6 åren nu så det har varit lugnt med adressändringar, skattesedlar och försäkringskassekort...
Vi får väl se vad det blir nästa gång...
tisdag, mars 20, 2007
Sjukvård – Månadens inlägg Mars
Det sägs att den svenska sjukvården är den bästa i världen. Som vuxen har jag aldrig behövt svensk sjukvård mer än den årliga gynekologundersökningen eller tandläkaren två gånger om året...
Jag har en väldigt possitiv syn på svensk sjukvård trots allt. När jag kom till Frankrike blev det först ett besök hos ”Le médecin du Travail”, ett obligatoriskt läkarbesök som din arbetsgivare står för en gång om året.
De kollar synen, tar urinprov, lyssnar på lungor, tar blodtryck, kollar vikten klämmer på magen och kollar ryggen.
I november 2000 fick jag en riktigt hemsk halsinfektion som jag tog hand om på svenskt sätt.
Två alvedon och i säng, sedan tog jag lite hostmedecin och hej hopp nästan bra. Jag fortsatte att hosta och i december bar det sig så illa att jag fick hemska smärtor i ryggen och hade svårt att andas och kände vänster arm domna bort, jag trodde ju bergsäkert att jag hade få någon slags hjärtinfarkt...
Jag gick faktiskt till läkaren... Många franska läkarmottagningar ligger i vanliga hyreshus i vanliga lägenheter, så var även fallet för denna läkare.
Damen konstaterade en rygginflammation och skickade hem mig med en ask Voltarén. Tack och ajö!
Jag hade inte längre ont så det var väl som hon sa då... En morgon några dagar efteråt, när jag skulle till jobbet och sträckte ut armen för att ta på mig jackan högg det till igen. Det kändes som en kniv i ryggen som tog andan ur mig... Jag kunde knappt gå upprätt. Jag släpade mig ner till läkarmottagningen och ringde på, det var tidigt på morgonen men sjuksköterskan var där.
Jag var i upplösningtillstånd och försökte att förklara att jag inte kunde andas och att jag hade varit hos läkaren bara för några dagar sedan. ”Snälla släpp in mig, kan jag få sätta mig här tills läkaren kommer?”
Sjuksköterskan sa åt mig att gå direkt till akuten på ett sjukhus som jag inte visste var det låg...
Kan ni inte ringa ”les pompiers” (brandmännen)? sa jag.
I Frankrike ringer man oftast branmännen eller räddningstjänsten när det händer något. Någon som är sjuk i métron, oftast finns det brändmän på plats redan som rycker ut för att plåstra om, ge hjärtmassage, ta ner en katt från ett träd osv. Det finns många ”kaserner” runt om i Paris och Frankrike så de kommer oftast fram fortare än ”le Services d’Aide Medicale Urgente.
”Näe”, svarade sjuksköterskan, ”du kan ta en taxi här nedanför”, varmed hon slängde igen dörren framför näsan på mig.
Då kände jag mig väldigt liten och väldigt rädd. Jag trodde att jag skulle dö.
Jag satte mig ner i trappan och grät. Jag tänkte att det kanske går över snart och då kan jag ta mig till sjukhuset.
Det visade sig att sjukhuset låg bara 400m bort men det är långt att gå när man inte kan andas och vänster sida börjar att förlamas.
Jag kom äntligen fram för egen maskin och bad om hjälp i luckan på akuten. ”Jaaa, har du ditt carte de sécurité sociale?” frågade damen. Biljetten till himmelriket, min patientbricka, mitt försäkringskassekort. ”Jo, jaa i min väska” ”Kan ni vänligen ta fram det då?” Då slog det slint och jag började att gråta. ”Vill ni ha kortet får ni leta efter det själv!” sa jag. ”Jag orkar inte mer nu.”
Jag blev lagd på en bår och de frågade en massa frågor. Till slut, efter några timmars väntan och diverse undersökningar, kom de fram till att jag hade en Pneumotorax.
Pneumotorax uppstår i regel spontant, det vill säga utan att det föreligger något underliggande tillstånd, när en lungblåsa spricker och det läcker ut luft i lungsäcken (pleura). Lungorna omges av ett vätskefyllt hålrum (pleura). Där finns ett undertryck som håller lungorna utspända och som fäster lungorna i bröstväggen. När luft läcker ut i pleurahålan stiger trycket, det undertryck som håller lungorna utsträckta faller och lungorna faller samman.
Symptom
Akut pneumotorax orsakar plötsliga bröstsmärtor (i regel bara på ena sidan av bröstet) och följs ofta av tung andning. Smärtans intensitet och andningens tunghetsgrad kan variera. Smärtorna kan uppstå vid in- och utandning och kan försvinna när man håller andan. Om pneumotorax inte är alltför stor går smärtan och den tunga andningen snart över. Vid mer allvarliga tillstånd kan man även få hjärtklappning och andnöd.
Prognos
Prognosen är god. Många måttliga sjukdomsfall läker spontant. Ibland måste man göra en dräneringsbehandling med sug och ibland även ett kirurgisk ingrepp i lungsäcken.
Källa: Doctoronline
Naturligtvis var jag tvungen att genomgå en dräneringsbehandling.
Jag blev opererad på kvällen och fick stanna kvar en vecka på sjukhuset med syrgas för att fylla lungan konstant med syre så att den inte skulle falla samman igen.
Jag blev väldigt väl omhändertagen och jag måste säga att fransk sjukvård är minst lika bra som den svenska.
Min J blev sjuk för ett och ett halvt år sedan och han fick fantastiskt fin hjälp.
Nâr man går till läkaren här får man betala, men pengarna återbetalas sedan av ”la sécurité sociale” till en viss del och av ”la mutuelle” (sjukförsäkringen) till en viss del.
Jag har tur för att min sjukförsäkring täcker, glasögon upp till 450€ och linser upp till 250€ per år... Den täcker sjukhusvistelse och tandläkaren också. Visst har ”la sécurité sociale” ett underskott på närmare 8,7 miljarder euros som regeringen försöker att minska varje år. Orsaken till detta är att fransmännen är stora läkemedelskonsumenter. Nu på senare år han man slutat att skriva ut antibiotika i ur och skur. Och jag tror också att man springer inte längre ner dörren till läkaren.
Jag har i stort sett bara possitiva erfarenheter av fransk sjukvård. Om vi bortser från vissa händelser där människan borde se sig om efter ett nytt jobb snarast, men var finns inte dessa människor?
Och med i månadens inlägg är: Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Pumans dotter, Tobbe, Jove, Annelie, Haydee och Agnes
Jag har en väldigt possitiv syn på svensk sjukvård trots allt. När jag kom till Frankrike blev det först ett besök hos ”Le médecin du Travail”, ett obligatoriskt läkarbesök som din arbetsgivare står för en gång om året.
De kollar synen, tar urinprov, lyssnar på lungor, tar blodtryck, kollar vikten klämmer på magen och kollar ryggen.
I november 2000 fick jag en riktigt hemsk halsinfektion som jag tog hand om på svenskt sätt.
Två alvedon och i säng, sedan tog jag lite hostmedecin och hej hopp nästan bra. Jag fortsatte att hosta och i december bar det sig så illa att jag fick hemska smärtor i ryggen och hade svårt att andas och kände vänster arm domna bort, jag trodde ju bergsäkert att jag hade få någon slags hjärtinfarkt...
Jag gick faktiskt till läkaren... Många franska läkarmottagningar ligger i vanliga hyreshus i vanliga lägenheter, så var även fallet för denna läkare.
Damen konstaterade en rygginflammation och skickade hem mig med en ask Voltarén. Tack och ajö!
Jag hade inte längre ont så det var väl som hon sa då... En morgon några dagar efteråt, när jag skulle till jobbet och sträckte ut armen för att ta på mig jackan högg det till igen. Det kändes som en kniv i ryggen som tog andan ur mig... Jag kunde knappt gå upprätt. Jag släpade mig ner till läkarmottagningen och ringde på, det var tidigt på morgonen men sjuksköterskan var där.
Jag var i upplösningtillstånd och försökte att förklara att jag inte kunde andas och att jag hade varit hos läkaren bara för några dagar sedan. ”Snälla släpp in mig, kan jag få sätta mig här tills läkaren kommer?”
Sjuksköterskan sa åt mig att gå direkt till akuten på ett sjukhus som jag inte visste var det låg...
Kan ni inte ringa ”les pompiers” (brandmännen)? sa jag.
I Frankrike ringer man oftast branmännen eller räddningstjänsten när det händer något. Någon som är sjuk i métron, oftast finns det brändmän på plats redan som rycker ut för att plåstra om, ge hjärtmassage, ta ner en katt från ett träd osv. Det finns många ”kaserner” runt om i Paris och Frankrike så de kommer oftast fram fortare än ”le Services d’Aide Medicale Urgente.
”Näe”, svarade sjuksköterskan, ”du kan ta en taxi här nedanför”, varmed hon slängde igen dörren framför näsan på mig.
Då kände jag mig väldigt liten och väldigt rädd. Jag trodde att jag skulle dö.
Jag satte mig ner i trappan och grät. Jag tänkte att det kanske går över snart och då kan jag ta mig till sjukhuset.
Det visade sig att sjukhuset låg bara 400m bort men det är långt att gå när man inte kan andas och vänster sida börjar att förlamas.
Jag kom äntligen fram för egen maskin och bad om hjälp i luckan på akuten. ”Jaaa, har du ditt carte de sécurité sociale?” frågade damen. Biljetten till himmelriket, min patientbricka, mitt försäkringskassekort. ”Jo, jaa i min väska” ”Kan ni vänligen ta fram det då?” Då slog det slint och jag började att gråta. ”Vill ni ha kortet får ni leta efter det själv!” sa jag. ”Jag orkar inte mer nu.”
Jag blev lagd på en bår och de frågade en massa frågor. Till slut, efter några timmars väntan och diverse undersökningar, kom de fram till att jag hade en Pneumotorax.
Pneumotorax uppstår i regel spontant, det vill säga utan att det föreligger något underliggande tillstånd, när en lungblåsa spricker och det läcker ut luft i lungsäcken (pleura). Lungorna omges av ett vätskefyllt hålrum (pleura). Där finns ett undertryck som håller lungorna utspända och som fäster lungorna i bröstväggen. När luft läcker ut i pleurahålan stiger trycket, det undertryck som håller lungorna utsträckta faller och lungorna faller samman.
Symptom
Akut pneumotorax orsakar plötsliga bröstsmärtor (i regel bara på ena sidan av bröstet) och följs ofta av tung andning. Smärtans intensitet och andningens tunghetsgrad kan variera. Smärtorna kan uppstå vid in- och utandning och kan försvinna när man håller andan. Om pneumotorax inte är alltför stor går smärtan och den tunga andningen snart över. Vid mer allvarliga tillstånd kan man även få hjärtklappning och andnöd.
Prognos
Prognosen är god. Många måttliga sjukdomsfall läker spontant. Ibland måste man göra en dräneringsbehandling med sug och ibland även ett kirurgisk ingrepp i lungsäcken.
Källa: Doctoronline
Naturligtvis var jag tvungen att genomgå en dräneringsbehandling.
Jag blev opererad på kvällen och fick stanna kvar en vecka på sjukhuset med syrgas för att fylla lungan konstant med syre så att den inte skulle falla samman igen.
Jag blev väldigt väl omhändertagen och jag måste säga att fransk sjukvård är minst lika bra som den svenska.
Min J blev sjuk för ett och ett halvt år sedan och han fick fantastiskt fin hjälp.
Nâr man går till läkaren här får man betala, men pengarna återbetalas sedan av ”la sécurité sociale” till en viss del och av ”la mutuelle” (sjukförsäkringen) till en viss del.
Jag har tur för att min sjukförsäkring täcker, glasögon upp till 450€ och linser upp till 250€ per år... Den täcker sjukhusvistelse och tandläkaren också. Visst har ”la sécurité sociale” ett underskott på närmare 8,7 miljarder euros som regeringen försöker att minska varje år. Orsaken till detta är att fransmännen är stora läkemedelskonsumenter. Nu på senare år han man slutat att skriva ut antibiotika i ur och skur. Och jag tror också att man springer inte längre ner dörren till läkaren.
Jag har i stort sett bara possitiva erfarenheter av fransk sjukvård. Om vi bortser från vissa händelser där människan borde se sig om efter ett nytt jobb snarast, men var finns inte dessa människor?
Och med i månadens inlägg är: Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Pumans dotter, Tobbe, Jove, Annelie, Haydee och Agnes
tisdag, februari 20, 2007
Barn - Månadens inlägg Februari
Barn ja, vi skulle skriva om barn... Jag har ingen som helst erfarenhet av barnuppfostran, jag har ju inte ens syskon...
Jag skulle vilja ha barn, sen... Om ett tag... Vad jag är mest orolig för är att jag skulle bli en usel mamma... En riktig ragata som får massmördar barn... Jag vet ju inte HUR man GÖR...
Det finns ju liksom ingen bruksanvisning...
Min svenska bästa kompis J och hennes man fick en son 2005; Z. Världens gulligaste lille troll som är glad jämt... Precis som sin mamma... J's syskon har två döttrar var... M och T, jättefina tjejer... Och C och W som jag inte känner lika bra men som verkar vara hur gulliga som helst... 5 stycken kanon barn...
Grannen i lägenheten jämte har en son som är två år... Han har vrålat i snart 1.5 av dom...
Jag märker skillnader i uppfostran mellan Sverige och Frankrike...
Flickor och pojkar fostras lika i Sverige (enligt min minimala erfarenhet), medan i Frankrike är en flicka en flicka och en pojke en pojke...
När en flicka och en pojke blir kompisar i Sverige kan man bara vara kompisar, medan här (tycker alla jag har frågat iallafall) har pojken "alltid" något i baktanken.
Här tycker killarna att tjejerna förväntar sig mycket... Nonchalerar killarna för det står alltid 15 på kö och väntar på sin tur... Det skall köpas (dyra) presenter, blommor, bjudas på restaurang etc. Är det så i Sverige också eller är det bara jag som tycker att jämlikheten är större ju längre norrut man kommer?
Jag försöker att uppfostra en bångstyrig katt hemma... Vad som försvårar arbetet är ju att vi inte talar samma språk... Skall jag se henne som ett adopterat barn från en annan galax som aldrig kommer att prata vare sig franska, engelska eller svenska?
Hon vet att badrummet betyder lida, när man inte gillar vatten... Men hon vet också att efter vatten och hårblås kommer "ligga-på-duntäcket-och-kurra" sekvensen...
"Va dans ta boite" (gå och lägg dig i lådan) förstår hon, "Assis" (sitt), "Non" (Nej) och "Miam miam" (Matdags) går också hem...
Jag övar... När hon hoppar upp i mitt knä och "pussas" känner jag mig som en stolt mamma... Jag kanske inte kommer att bli en så tokig mamma när allt kommer omkring... Eller?
Andra inlägg: Sofia & Robban, Anna i Malaga, Jove, Annelie,
Thérèse, Nejma och Johanna,
Jag skulle vilja ha barn, sen... Om ett tag... Vad jag är mest orolig för är att jag skulle bli en usel mamma... En riktig ragata som får massmördar barn... Jag vet ju inte HUR man GÖR...
Det finns ju liksom ingen bruksanvisning...
Min svenska bästa kompis J och hennes man fick en son 2005; Z. Världens gulligaste lille troll som är glad jämt... Precis som sin mamma... J's syskon har två döttrar var... M och T, jättefina tjejer... Och C och W som jag inte känner lika bra men som verkar vara hur gulliga som helst... 5 stycken kanon barn...
Grannen i lägenheten jämte har en son som är två år... Han har vrålat i snart 1.5 av dom...
Jag märker skillnader i uppfostran mellan Sverige och Frankrike...
Flickor och pojkar fostras lika i Sverige (enligt min minimala erfarenhet), medan i Frankrike är en flicka en flicka och en pojke en pojke...
När en flicka och en pojke blir kompisar i Sverige kan man bara vara kompisar, medan här (tycker alla jag har frågat iallafall) har pojken "alltid" något i baktanken.
Här tycker killarna att tjejerna förväntar sig mycket... Nonchalerar killarna för det står alltid 15 på kö och väntar på sin tur... Det skall köpas (dyra) presenter, blommor, bjudas på restaurang etc. Är det så i Sverige också eller är det bara jag som tycker att jämlikheten är större ju längre norrut man kommer?
Jag försöker att uppfostra en bångstyrig katt hemma... Vad som försvårar arbetet är ju att vi inte talar samma språk... Skall jag se henne som ett adopterat barn från en annan galax som aldrig kommer att prata vare sig franska, engelska eller svenska?
Hon vet att badrummet betyder lida, när man inte gillar vatten... Men hon vet också att efter vatten och hårblås kommer "ligga-på-duntäcket-och-kurra" sekvensen...
"Va dans ta boite" (gå och lägg dig i lådan) förstår hon, "Assis" (sitt), "Non" (Nej) och "Miam miam" (Matdags) går också hem...
Jag övar... När hon hoppar upp i mitt knä och "pussas" känner jag mig som en stolt mamma... Jag kanske inte kommer att bli en så tokig mamma när allt kommer omkring... Eller?
Andra inlägg: Sofia & Robban, Anna i Malaga, Jove, Annelie,
Thérèse, Nejma och Johanna,
måndag, januari 22, 2007
Kulturkrockar - Månadens inlägg Januari
Tolken inspirerades av Fred som skriver månadens inlägg...
De andra som bloggar om detta är Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma och Pumans dotter.
Jag hoppade på lite sent, men kommer ändå med ett litet hastigt inlägg...
Med två dagars försening (förlåt, men man börjar väl bli lite fransk i kanten) kommer mitt inlägg om kulturkrockar...
På tal om förseningar... Efter nästan 12 år i Frankrike envisas jag med att alltid komma i tid eller helst 10 minuter innan utsatt tid.
Oavsett om det gäller möten, jobbintervjuer, tandläkartid, jobbet varje morgon...
Jag blir galen på människor som inte kan passa tider... Mina kollegor kommer ALLTID minst en kvart försent... Det GÖR väl inget egentligen men det handlar nog om en principsak så vansinnigt rotat i ryggraden att t.o.m. efter 12 år sitter den ännu djupt... Mais je me soigne (men jag är underbehandling).
Sedan har vi detta med kindpussandet... Man pussar inte alla, tack gode Gud för det... När jag precis hade börjat att jobba på Disneyland hängde jag mest med Engelsmän och Irländare, och det var ta mig sjutton inget kindpussande där inte.
Sedan blev jag lite mer förfranskad och bytte jobb och träffade nya vänner osv.
På jobbet ”pussar” jag bara mina närmaste kollegor dvs runt 30 personer... Som kvinna pussar man alla, männen pussas bara sig emellan om de är från södra Frankrike eller om det är nära vännen eller familj... (Visst är det lurigt att dom alltid skall ha den lättaste biten... och vi kommer av ämnet här...)
Jag pussar svärmor 4 gånger, men svärfar bara 2... Kommer man från Paris är det ofta 2 pussar med början från höger, i Marseille 3 eller 4 med början från vänster... Är det då en Parisare och en Marseilläs (ok lite försvenskad variant av marseillais...) som pussar och var och en börjar åt sitt håll blir det en puss på munnen...
Jag kan tycka att det är lite jobbigt att ”gå runt” och pussa alla på en fest t.ex. I och för sig ett bra sätt att lära känna andra och bryta isen men på ett bröllop med mycket folk är det nästan stört omöjligt att pussa alla...
En annan sak som jag tycker är lite jobbig är att men inte tar av sig om fötterna när man kommer hem till någon.
Det är väl i och för sig väldigt svenskt att INTE behålla skorna inomhus men det har jag lite svårt för fortfarande. Fast när jag kommer till Sverige glömmer jag ofta bort att man skall ta av sig skorna innan man går in...
Annars tycker jag nog att jag har vant mig vid det mesta.
De svenska administrativa ”bitarna” känner inte jag till i och med att jag flyttade direkt från mina föräldrar till Frankrike.
Men det är som med det mesta, man får ta det onda med det goda och i Frankrike lever jag gott även om jag ofta saknar Sverige och ordnat svenskt vardagsliv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)