Funderingar

Dagen började inte särskilt bra med försenade tåg, till slut kom jag fram en kvart försenad.

När jag kom till kontoret var jag alldeles ensam och tände i princip lamporna. Jag satte mig vid ett ledigt skrivbord på tredje våning då mitt våningsplan är avstängt. Det visade sig 30 minuter senare att jag hade tagit någons plats (även om vi inte har platser tilldelade) så jag fick helt sonika flytta på mig... Ja, ja vad gör man inte för husfridens skull...

När jag åkte in med tåget så kom jag att tänka på vissa egenheter jag hade som yngre (det finns säkert en del som fortfarande sitter i... Eller vad säger du mamma?).

När jag var 19 år började jag att jobba heltid på ett fotolabb. Mycket fotointresserad och jag älskade verkligen att jobba där.

Olika kunder varje dag, vi framkallade färgbilderna åt lokaltidningen och mötte intressanta människor som kom in och ville ha hjälp med framkallning, förstoring av bilder eller köpa film.

En av våra kunder var australiensare, jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette / heter men det var en ganska liten kille som liknade Crocodile Dundee, hatt och hela baletten.

Det visade sig lite senare att killen spelade didjeridoo och även höll kurser för att lära andra spela didjeridoo, i priset på kursen, som var 400kr vill jag minnas, kanske lite mer, ingick en handgjord didjeridoo som Borås Crocodile Dundee hade gjort.

Jag blev naturligtvis i eld och lågor, jag lyssnade på Jamiroquai och var över öronen förälskad i ljudet. Jag ringde till Mr Dundee.

Nja, sa han, de där kurserna var inte så värst lukrativa så han hade gjort ett uppehåll.

"Jaha, men jag kanske kan höra av mig när du börjar med kurserna igen, även om priset blir högre?" frågade jag hoppfullt.

"Nja", svarade han igen, "nu är det ju så att..." (ganska lång tystnad) "...ja, alltså traditionellt sett så ska inte kvinnor spela didjeridoo, så jag kan tyvärr inte lära dig."

Där gick ridån ner! Va?! Detta är både sant och inte sant men det visste ju inte jag då, så det blev slutet på min korta resa mot att bli didjeridoo spelare...

Jag var också besatt av Skottland under en längre tid. Jag lyssnade på The Proclaimers, Simple Minds, Cocteau Twins och The Communards, jag studerade dialekten och uttalet. ALLT, som gick att komma över innan internet, om Skottland fångades in på min radar!

Det lustigaste är väl ändå att jag fortfarande gillar Skottland väldigt mycket men jag har fortfarande inte varit där!

Egenheter... Ja ni!

Idag gick jag hemifrån klockan 06:00 då det var mörkt och kom hem strax efter 18:00 då det var mörkt igen...

Då blir fotografering inte så enkelt...

Idag bjuder jag på en guldgul skuggspets på vägen hem från jobbet!

På jobbet

Att jobba på kontoret inger ett slags falsk idé om normalitet även om det räcker att titta på grannen för att kastas tillbaka i verkligheten.

Här bär vi alla ansiktsmasker som företaget tillhandahåller.

Men det ÄR roligt att komma tillbaka till kontoret, det gick lätt att gå upp imorse också. Det enda lite jobbiga är ansiktsmasken. Jag fick dessutom skäll av säkerhetsvakten för att jag inte bytte ut min tygmask mot engångsmasken i entrén.

Jag åt lunch med två kollegor i en av personal matsalarna för första gången sedan mars månad, det var en annorlunda upplevelse.

Allt var inpackat i plast, i portioner, inga glas och ingen möjlighet att dricka vatten utan att köpa en plastflaska, det var nästan som att få in sin bricka på ett flygplan!

Det känns som om jag får mindre gjort när jag jobbar på kontoret.

Fler distraktioner, man blir störd av andra medarbetare som pratar lite för högt, masken skaver, näsan plattas till och det är svårare att andas.

Det som är ganska tragikomiskt är att vi knappt känner igen varandra med ansiktsmasken på. Det fick mig att tänka på Monsieur LeClerc i den fantastiskt roliga serien 'Allo 'Allo från BBC.

"It is I, LeClerc" sa han och så lyfte han på glasögonen.

Nu är det jag som säger, "Men, det är ju jag" och drar ner ansiktsmasken. 

Så fort jag kom hem slet jag av mig masken och livet kändes bra mycket roligare igen (OK överdrift). Jag förstår nu hur de som jobbar inom sjukvården kan ha det, VARJE DAG! Fy sjutton!

Min alldeles egna dagens bild blir på lite säkerhets föreskrifter som klistrats på golvet framför hissarna och som måste följas!

STOP ✋ VÄNTA HÄR STOP ✋ SÄKERHET STOP ✋

En helt vanlig tisdag

Idag har jag haft en bra dag på jobbet men ett rent helskotta att ta mig dit och hem! Som tur är fick jag åtminstone sittplats!

Jag var äntligen på väg hem, satt stilla och njöt av en bok, när en kärring satte sig jämte mig och slängde upp ett spett med grillat kött och började slafsa i sig! Helt otroligt... När köttlukten hade impregnerat hela vagnen, slet hon fram en apelsin och började skala och tugga i sig den också... Hurra!

Jag gick från jobbet klockan 18:30 och kom innanför dörren hemma klockan 20:50! 2 timmar och 20 förbannade minuter?! Kan man bli annat än trött? Det var en "incident" som påverkade "signalisationen" på en av stationerna...

Jo du tjena... Det var väl någon som hade glömt att dra i en spak! Morr!
Imorgon är det hemmakontoret som gäller, 5 minuters gångväg i pyjamas, inga förseningar möjliga!

Jag kom att tänka på en ganska lustig sak som hände häromdagen när Lenny och jag var ute på vift.
Vi träffade på tre små barn som klappade en liten Yorkshire hund.
När vi kom fram ville Lenny hellre sniffa rumpan på hunden än bli klappad av barnen, men de ville veta om han var snäll och vilken "sort" det var. "En Dalmatiner" sa den ena pojken, "Näe" sa jag han är lite för liten... "En chihuahua" sa den lilla flickan. Näe, han är lite för stor... "Jaha, näe då vet vi inte" sa den andra pojken.

Det påminner lite om en historia om min syssling som var väldigt intresserad av fåglar när han var liten. När han var på besök hos mamma i Varberg så berättade han detta, och han sa att han kunde en hel del arter och var ganska duktigt, faktiskt.
Mamma fick se en liten fågel i trädgården och frågade kusinen om han visste vad det var för art. Njäe, just den visste han inte vilken det var... "Nähe", sa mamma, "det är en sparv". "Jasså, jaha" sa Vincent!

En gullig historia tycker jag!

Dagens bild är på himlen när jag gick hem från tåget ikväll. Jag kan dessutom berätta att det är jäkligt kallt i Paris för närvarande! Brr!