Funderingar

Dagen började inte särskilt bra med försenade tåg, till slut kom jag fram en kvart försenad.

När jag kom till kontoret var jag alldeles ensam och tände i princip lamporna. Jag satte mig vid ett ledigt skrivbord på tredje våning då mitt våningsplan är avstängt. Det visade sig 30 minuter senare att jag hade tagit någons plats (även om vi inte har platser tilldelade) så jag fick helt sonika flytta på mig... Ja, ja vad gör man inte för husfridens skull...

När jag åkte in med tåget så kom jag att tänka på vissa egenheter jag hade som yngre (det finns säkert en del som fortfarande sitter i... Eller vad säger du mamma?).

När jag var 19 år började jag att jobba heltid på ett fotolabb. Mycket fotointresserad och jag älskade verkligen att jobba där.

Olika kunder varje dag, vi framkallade färgbilderna åt lokaltidningen och mötte intressanta människor som kom in och ville ha hjälp med framkallning, förstoring av bilder eller köpa film.

En av våra kunder var australiensare, jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette / heter men det var en ganska liten kille som liknade Crocodile Dundee, hatt och hela baletten.

Det visade sig lite senare att killen spelade didjeridoo och även höll kurser för att lära andra spela didjeridoo, i priset på kursen, som var 400kr vill jag minnas, kanske lite mer, ingick en handgjord didjeridoo som Borås Crocodile Dundee hade gjort.

Jag blev naturligtvis i eld och lågor, jag lyssnade på Jamiroquai och var över öronen förälskad i ljudet. Jag ringde till Mr Dundee.

Nja, sa han, de där kurserna var inte så värst lukrativa så han hade gjort ett uppehåll.

"Jaha, men jag kanske kan höra av mig när du börjar med kurserna igen, även om priset blir högre?" frågade jag hoppfullt.

"Nja", svarade han igen, "nu är det ju så att..." (ganska lång tystnad) "...ja, alltså traditionellt sett så ska inte kvinnor spela didjeridoo, så jag kan tyvärr inte lära dig."

Där gick ridån ner! Va?! Detta är både sant och inte sant men det visste ju inte jag då, så det blev slutet på min korta resa mot att bli didjeridoo spelare...

Jag var också besatt av Skottland under en längre tid. Jag lyssnade på The Proclaimers, Simple Minds, Cocteau Twins och The Communards, jag studerade dialekten och uttalet. ALLT, som gick att komma över innan internet, om Skottland fångades in på min radar!

Det lustigaste är väl ändå att jag fortfarande gillar Skottland väldigt mycket men jag har fortfarande inte varit där!

Egenheter... Ja ni!

Idag gick jag hemifrån klockan 06:00 då det var mörkt och kom hem strax efter 18:00 då det var mörkt igen...

Då blir fotografering inte så enkelt...

Idag bjuder jag på en guldgul skuggspets på vägen hem från jobbet!

Att passera Go

Då börjar vi om på en nu kula igen! En liten mindre kula för min del eftersom jag har tagit ledigt på fredag för att träffa akupunktören.

Helgen var en riktigt fin "årgång", jag gjorde mycket saker men jag vilade också.

Eftersom veckan är lite kortare kommer den också att bli något mer intensiv. Min chef är väldigt stressad och irriterad för närvarande, han vill inte säga varför men det känns, så det är väl inte en jättelugn situation vi är i på arbetet just nu.

Jag har ett ganska stort projekt på gång, ett som är mycket intressant och roligt men som behöver att göras från allra första början så jag har en del att stå i.

Nu gäller det bara att jag inte stressar upp mig, då blir det ännu jobbigare. Där kommer yogan in. Att ta 20-30 minuter varje dag till att andas och bara lyssna på instruktioner att gå in i och komma ur olika yoga positioner gör under för mig. Det finns ingen bättre medicin!

Solen och en promenad med min kompis Lenny är också balsam för själen. Jag fick i vanlig ordning knäppa fast kopplet i selen innan han (motvilligt) steg ur korgen. Jag börjar att tro att han gör det med berått mod som det heter i detektivromanerna. Han fullkomligen hoppar omkring som en bergsget sen när vi kommer utanför grinden till trädgården... Go figure!

Jag har bytt vatten på mina kefirgryn och vägt in dem också. Bra att veta hur mycket man har när man ger bort. Jag ska träffa 4 personer på onsdag för att ge dem gryn, en kvinna på torsdag och en nästa måndag.

Det är 180g, jag har 452g så det är en del kvar, igen... 😞

Imorgon ska jag upp tidigt för att åka till jobbet. Jag skaffade ett bevis från min arbetsgivare så att jag inte behöver böta om jag skulle sitta fast i tågtrafiken efter 18:00... Man vet aldrig med la SNCF.

Ikväll får ni hålla till godo med mina kefirgryn som utsikt! En liten del av alla de gryn jag har!

Fräcka Fredag

Jag var bara tolv år när Fräcka Fredag sändes så jag har inget direkt minne av programmet förutom att det blev en snackis i pressen. För de som inte minns var FF ett TV-program som sändes på svensk TV, sent 80-tal med sexologen Malena Ivarsson som programledare. En del i programmet var tydligen erotiska franska kortfilmer. Sacré français!

Enligt Wikipedia gjordes bara sex program, men Malena hade ju en del eminenta gäster t.ex. som Herman Lindqvist, Ernst-Hugo Järegård, Mona Seilitz, Anna-Lena Brundin och Leonard Cohen under dessa program.

Här är det inte särskilt fräckt men solen skiner och det är härligt!

Idag blev det en promenad med Lenny. Han har varit alldeles omöjlig sen igår kväll. Han skäller och ställer till det, chefar upp sig och tjafsar. Han tror väl att det är han som är chef nu när Matthias inte är hemma.

Om Lenny bara visste att jag är hans chefs chef! 😂

Det ska bli skönt med helg, jag har fortfarande inte kommit in i jobb rytmen även om det blir bättre och bättre.

Jag har dessutom varit lite stressad hela dagen, varför vet jag inte, men det syns i dagens bild som inte blev till någonting alls! Vi kan ju låtsas att bilden representerar vägen till helgen, inte sant?

Vi satsar på någonting bättre imorgon.

Imorgon ja, då börjar utegångsförbudet klockan 18:00, vi får omorganisera dagen lite då så att vi hinner handla osv. Tills dess, hasta la vista!

Ekorrhjulet

Sådär ja, nu var vi tillbaka i ekorrhjulet eller hamsterhjulet kanske man borde säga?

Idag känns det inte jättebra, jag kan inte sätta fingret på vad det är som inte känns bra utan det är mer ett allmänt tillstånd. Jag känner mig som en professionell bluff och när som helst kommer en av mina chefer att komma på mig och slänga ut mig! Helt irrationellt tänkande men ändå där... Det kommer över mig ibland...

Jag har stillat sinnet med den tredje dagen på Yoga With Adriene och serien Breath. Det fungerar ganska bra. Idag tränade vi på ujjayi andning eller "victorious breathing". Man väser ut luften genom näsan kan man säga.

Ujjayi hjälper bland annat till att släppa spänningar och hjälper till att hålla rytmen när man yogar. Vill ni läsa mer om ujjayi tycker jag att Jenny Lindberg som driver Yoga Living Studio förklarar väldigt bra!

Jag tror att jag behöver röra på mig lite mer så imorgon blir det nog en promenad med hundslurken. Han som vägrade att gå ut för att kissa på hela dagen, han ville bara ligga nedbäddad i korgen och snarka. Jag fick nästan knuffa ut honom genom dörren. Nu är snark-maskinen igång igen. 

Jag var ute på en tur till affären för att köpa ingredienser till en Galette des Rois som jag ska göra till Matthias jobb. Det fattas en kollega imorgon så jag gör den tills på onsdag istället, trettondagsafton när vi firar Epifania och de tre vise männen som kom med guld, rökelse och myrra till lille Jesus. Trettondagsafton är ingen helgdag i Frankrike, vi har så det räcker ändå. Men det hindrar ju ingen från att äta en galette eller hur?!

Jag gör inte smördegen, utan fuskar med köpt, det tar alldeles för lång tid att göra smördeg och det är ganska otacksamt. Receptet är annars enkelt, vill ni ha det imorgon så att ni kan göra en egen Galette des Rois och imponera med på Trettondagsafton?

Dagens bild är på vår gata, utan så mycket som en enda liten snöflinga. Jag hoppas på bättre väder imorgon (i.e. snö såklart!). 

Snabba Viktor

Jag är en relativt lugn person som tänker både en och två gånger innan jag svarar på ett mejl eller ger svar på tal.

Idag fick jag ett meddelande som en person hade skickat till en avdelning med avsikt att få en telefonlinje flyttad från ett konto till ett annat.

Första mejlet var skickat i september men då var jag inte kopierad.

Sånt gör mig väldigt trött. Avdelningen som mejlet var skickat till struntade helt sonika i att svara. Jag tog del av informationen idag.

Innan jag svarade på frågan ville jag veta vad chefen tyckte eftersom fallet inte var solklart. Jag kollade upp användarens mejl, hen borde normalt inte ha en jobbtelefon.

Jag påpekade detta i mejlet till min chef med en kommentar som var relativt torr eftersom ämnet irriterar mig å det grövsta. Jag tryckte på "skicka" och insåg att användaren var kopierad i mejlet...

Arrgh! 😫 Jag som är så förbaskat noggrann annars!

Jag försökte kalla tillbaka mejlet men det gick inte så jag försatte både mig själv och chefen i en delikat situation...

Jag skrev snabbt till honom att jag hade gjort ett misstag och han kunde reparera det genom att svara neutralt och på ett trevligare sätt.

Användaren har inte varit uppkopplad på ett bra tag så jag hoppas att min mejl försvinner i berget av mejl som hen har fått sedan hen inte varit ansluten, men ändå.

Vilken idiot (jag själv då)! Dessutom gillar jag användaren så jag hoppas att hen inte tar illa upp!

Nu ska jag bara:

Meditation

Idag började jag dagen med att meditera med mina kollegor via Teams.
För fem år sedan fick jag möjligheten att gå en utbildning på 4 månader med meditation som huvudtema. Vår dåvarande VD för IT avdelningen är ett stort fan av meditation och gav oss möjligheten att, på arbetstid, avlägga en halv dag i veckan i fyra månader på att lära oss om meditation och att praktisera med en lärare.

Det var mycket spännande! Jag har en brokig hjärna som mer än "hjärna" flaxar iväg och utforskar allt mellan himmel och jord medan jag försöker att meditera. Jag har inte riktigt fastnat för meditation men jag kommer tillbaka till utövandet i vågor.

En av mina med-mediterare under utbildningen fick verkligen blodad tand och har skapat en meditationsgrupp på jobbet och vi kopplar upp oss varje onsdag klockan 8:30 för att meditera tillsammans en 15-20 minuter och sedan prata lite om hur det kändes.

Idag lyssnade vi på en meditation som har spelats in av Christophe André som är en känd fransk psykiater. Han har skrivit många böcker på ämnet och är en referens inom meditation i Frankrike. Han har en fantastiskt rogivande röst att lyssna på. 

Just idag koncentrerade vi oss på vår andning.

En sak som han sa under meditationen var: Tout est bien, nous sommes en vie - Allt är bra, vi lever!

Visst är det så, vi lever!

Tack vare Christelle som har anordnat dessa meditationstillfällen har min dag varit produktiv och lugn.

För att avsluta den på bästa sätt blir det ett varmt bad med min bok efter jobbet.

Dagens bild blir på min fina Buddha som bor i gästrummet för närvarande, han ska flytta in på mitt kontor när jag har fått lite bättre ordning. 😏

Tillbaka

Mina två små dagar ledigt gick i en väldans fart! Idag var det redan jobbdags med 35 000 mötesförfrågningar i inkorgen.

Jag gillar verkligen företaget jag jobbar på men det finns ett fel med organisationen och det är alla jäkla möten som anordnas varje dag. Jag är relativt förskonad men det bygger på allt mer.

För att tala om jobb så gjordes en dokumentär om en avdelningarna som sysslar med medicinsk hem/hjälptransport dvs. läkare och sjukskötare/sjuksköterskor som jobbar där jag jobbar, tar ett plan och flyger till jordens alla hörn för att hämta hem våra kunder. Jag känner flera av dem som är med i dokumentären. Den är välgjord och jag blev riktigt stolt över vilken bra bild det ger av människorna som jag jobbar med. Dokumentären kan ses här (inte säkert att den är tillgänglig utanför Frankrike...).

Nu gäller det att kavla upp ärmarna, ta nya tag och jobba sig igenom en månad innan det är dags för lite ny ledighet.

Annars händer det inte så mycket, karantän-läge...

Jag tycker vi kör en liten virtuell resa till, idag stannar vi i Paris, lyfter blicken och tittar rakt på Julikolonnen som står på Place de la Bastille. Håll till godo!

Glada nyheter

Man får väl glädjas åt de små sakerna i livet när de stora uteblir!

Igår fick vi reda på att Matthias syster har fått fast anställning på företaget som hon har jobbat för sedan i december förra året! Det känns bra att hon äntligen har en trygghet!

Min guddotter fyllde 6 år i förrgår!

Jag har lärt mig att sticka med rundstickor!

Solen skiner idag, det är kallt och jag fick äntligen tillfälle att använda min mössa och min virkade sjal! Gôr snyggt som man skulle säga på sjuhärads dialekt!

Jag kunde köpa min frukost på det lilla kaféet i métron som jag brukar.

Jag fick tillfälle att läsa min bok på tåget.

En av mina kompisar som jag inte har träffat på 8 månader är också på kontoret för att vaccinera sig.

Dagen har varit förhållandevis lugn mot föregående veckor då jag rände runt som en huvudlös höna med min budget som spretade åt alla håll. Nu är det under kontroll! 😊

Tågen gick som de skulle, det var ingen trängsel även om jag tycker att det var mycket folk med tanke på att vi inte ska röra på oss för mycket.

Å andra sidan satt jag alldeles själv på våning 6 hela eftermiddagen, jag skrämde nästan slag på städerskan som kom för att desinfektera alla skrivbord som ingen har suttit vid.

Nu vet jag inte när jag kommer tillbaka till kontoret nästa gång, i januari 2021 kanske? Även om jag får gå upp okristligt tidigt så var det ändå skönt att få ett miljöombyte.

Imorgon börjar slipandet om, Matthias har satts på deltidsarbetslöshet två dagar, imorgon och på måndag så Papy Maurice får extra hjälp och jag vet en som kommer att jubla över att "alla" är samlade.

Bland alla dessa glada nyheter, vad kan passa bättre än en bild på Paris egen Järnlady?

Och det travar på

Ny vecka, nya utmaningar men också nya möjligheter! Det är så jag har tänkt att försöka se på saken så att det där rastlösa/likgiltiga (tydligen heter tillståndet "acedia"). hålls i schack!

Jag fick precis reda på att en av mina kollegor, ett par år äldre än jag, har fått COVID-19. Han har varit sjukskriven i en vecka och kommer med all säkerhet att vara borta en vecka till. Hög feber, mycket hosta, stark huvudvärk och förlorad syn på ett öga.

Till saken hör att kollegan jobbar bara hemifrån för att han är i riskzonen så smittan kan ha kommit från en familjemedlem. Mycket tråkigt för kollegan är en glad skit som alltid är positiv och i tonen på meddelandet hördes det att han inte var sig själv.

Idag mötte jag en charmant dam för att ge henne kefirgryn, hon blev jätteglad och jag fick en fin tvål och en tom glasburk (jag ger alltid bort grynen i glasburkar så jag behöver ju bunkra upp...) som tack.

Det är roligt att dela med sig av grynen!

I fredags fick jag hem en beställning från Amazon med en slags munkorg i silikon och en mojäng man fäster banden i på munskydden man vanligtvis har bakom öronen men som här sitter i nacken eller baksidan av huvudet.

Jag tycker att munskydden börjar att bli mer och mer klaustrofobiska och jag får konstant huvudvärk i slutet på dagen efter banden bakom öronen. Så jag slog till och beställde ett par munkorgar och några "nackband".

Jag har provat munkorgen i ett par dagar och det ÄR lättare att andas med den i munskyddet. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli fjollig med detta men efter 13 timmar med munskydd är jag beredd att prova nästan vad som helst!

Jag gav bort ett par till Papy Maurice och Mamie Dominique, jag tror att de tycker som jag att det är enklare att ha masken från ansiktet. Dessutom tycker jag att min näsa plattas till och att jag blir täppt i näsan... Ja, ja, tyck vad ni vill men så känns det iallafall!

Lenny ligger och surar, stönar och suckar i sin korg för att han inte får springa ut och in genom ytterdörren som han vill. Jag sa nej för det är kallt ute. Dessutom ville han inte följa med på promenad för att möta den charmerande damen som skulle ha kefir grynen. Så nu får han sura en stund innan kvällsmat.

Jag ser också framemot kvällsmat och en serie på TV, enkla nöjen en rasande festlig kväll i förorten.

På bilden ser ni den berömda munkorgen och nackbandet.

Frihet i vardagen

Inne hos minimalisterna skrev man om vardagsfrihet och det tyckte jag var ett så spännande koncept!

Ofta nämns ju det där (ö)kända ekorrhjulet som de flesta av oss trampar / rusar runt i men om man tittar lite närmare på saken så tror jag att vi smyger in medvetet eller omedvetet lite vardagsfriheter här och där!

Jag har mycket vardagsfrihet när jag jobbar hemifrån. Jag har inga tågtider att passa, jag kan sova 2.5 timma längre och min arbetsplats är bättre ordnad med tre skärmar, stolshöjden förinställd, ingen som drar ut sladdar och slafsar runt.

Vi har inga fasta platser / skrivbord på min arbetsplats längre, jag sitter oftast på samma plats för jag kommer nästan alltid först men de dagar jag inte jobbar på kontoret sitter ju någon annan där som drar ut sladdar och byter plats på skärm och ställer in stolshöjden. Det händer naturligtvis inte hemma.

Min arbetsplats är redo på nolltid, jag behöver bara starta upp datorn efter helgen eller väcka den under veckodagarna. Inget som ska flyttas på eller installeras. Jag förlorar ingen tid med uppkoppling som inte fungerar eller trasiga sladdar.

Vi ville ha ett kontor, helst varsitt när vi letade hus och så blev det. Jag ska inte säga att vi har tur eftersom vi medvetet gjorde ett val.

Jag börjar i stort sett varje jobbvardag klockan 8:00 i lugn och ro med en kaffe och skummad mjölk, det är min lilla vardagssynd...

Jag tar oftast lunchrast vid 12-tiden när jag inte har några möten.

Är vädret fint så tar Lenny och jag en promenad, kanske i skogen. Andra dagar håller vi till i trädgården, kanske busar lite eller plockar tomater eller rensar ogräs.

När jag äter själv har jag nästan alltid en bok framför mig för att hålla mig sällskap.

Jag är ganska fri när det gäller tider över lag så länge mina arbetsuppgifter är gjorda. Jag har ett möte med min chef varannan vecka då vi pratar igenom vad som ska göras och vad han vill ge mig som nya arbetsuppgifter. Jag tycker att det är bra att få uppföljning på uppgifterna eftersom vägen till slutstationen kan vara fulla av hinder.

Han litar på oss och hjälper till om vi behöver.

När jag har slutat min arbetsdag så går det snabbt att komma igång med kvällen eller helgen om jag jobbar hemifrån.

Jag har blivit mycket mer lyhörd nu efter utmattningen eftersom det är så lätt "att jobba undan lite inför imorgon/måndag/... och stanna framför datorn ad vitam aeternam.

Jobbar jag på kontoret tar det längre tid men jag har blivit väldigt duktig på att "stänga av" jobbet när jag slutar att jobba.

Då smyger jag in lite vardagsfrihet på tåget, jag läser en bok, tittar på folk, virkar...

Vad gör ni? Lyckas ni smyga in lite frihet i vardagen? Vad gör ni då?

För att få lite extra "hygge" som har blivit så hajpat i Frankrike, så får ni ta del av en liten brasa som nu tyvärr är ett minne blott, tills vedkaminen gör sitt intåg i våra liv!

Att bli tokig och en glad nyhet

I början på veckan ville jag börja att virka på min sjal. "Lätt" stod det på mönstret så jag tänkte väl att saken skulle vara biff.

Jag virkade den första cirkeln, sen tog det stopp! Resten blev en slags frissig pudel som inte alls liknade mönstret eller bilderna jag hade sett på sjalen.

Jag provade två-tre gånger om dagen och det blev skit varje gång.

Igår bytte jag garn för att bryta trenden och eureka! Den rätta knycken infann sig och jag förstod tillslut hur det hela hängde ihop.

Nu ska jag bara börja om med det rätta garnet. Igår var jag lite för trött.

Jag höll på att bli tokig igen imorse när jag kom till jobbet. I vanlig ordning gjorde jag rent min arbetsplats med desinficerande tvättlappar, något vi måste göra.

Jag hade öppnat min ryggsäck för att ta ut min PC när jag såg ett kryp knata omkring på insidan av min väska.

"J-vlar" (jag svär lätt när jag blir stressad) tänkte jag, "vad var det?"

Jag tog en tvättlapp och fiskade upp krypet, det såg ut som en vägglus! 😱

Jag trodde att jag skulle krevera! Död åt insekten och ut med allt i ryggsäcken! Noga inspektion av precis ALLT! Desinficering av ALLT innehåll och även ryggsäcken!

Jag har dubbel kollat precis alla mina grejor och inspekterat allt runt omkring men kan inte hitta något mer kryp eller spår av kryp! Tack och lov!

Sen dess är jag lite halvhysterisk! Nu vet jag inte om det med säkerhet var en vägglus men jag tänker inte chansa! Väskan får sova ute i en plastpåse i ett par nätter och kläderna ska tvättas ikväll.

Jag var och kikade på medel mot vägglöss, det är ju inte sådär vansinnigt miljövänligt så jag får nog läsa på lite mer. Jag vill ju helst inte förgifta Lenny eller Matthias! 

Usch! Jag blir tokig på sånt här! Kryp som invaderar huset, loppor och löss och kackerlackor! Argh!

Vad som däremot är toppen är att vi äntligen har fått kostnadsförslagen. Från båda företagen! Det visar sig att företaget som var hemma hos oss igår är billigare med större kapacitet på expansions mojängen. I och med att det är billigare kommer vi att ta en beredare som behöver mindre underhåll och som framför allt inte behöver tömmas på 300 L vatten vid varje underhåll.

Dagens illustration blir på det lyckade virkningsförsöket, det "riktiga" sjalen blir i rostrött, med kraftigare garn och större virknål! Det ska nog bli bra!

Mitt arbete

Jag är inte direkt utbildad till något, jag visste inte vad jag "ville bli" och hade därmed ganska svårt att välja utbildning annat än en med bred inriktning.

Jag har alltid varit duktig på språk, talade flytande engelska tidigt. Jag lyssnade på kassettband (jäpp, så gammal är jag) med inspelningar från radiostationer i USA. Om jag inte minns fel var det en av pappas kompisar som skickade eller kanske tog med sig kassetterna hem till Sverige.

Efter gymnasiet skulle mina kompisar börja på högskola eller ut och resa, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Jag jobbade redan extra på ett snabbfotolabb och trivdes ganska bra, men kompisarna försvann.

1995 såg jag en annons på arbetsförmedlingen om ett sommarjobb på EuroDisney i Paris.

Jag hade varit i Paris ett år tidigare och jag hade ju läst franska i 5 år i skolan. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag trodde visade det sig.

Jag landade i Paris efter 24 timmar med Eurolines buss med en alldeles för tung resväska och en kudde under armen. Jag är för evigt tacksam för att min moster kom och mötte mig och följde med mig ut till EuroDisney och ordnade så att jag fick husrum osv.

Det har varit svårt vissa perioder, jag längtade hem, bodde i riktiga råtthål till lägenheter. Men jag kunde aldrig riktigt släppa taget om Paris.

Från att ha jobbat på EuroDisney, som var bland det bästa som hänt mig både professionellt och privat kom jag att utbilda mig till nätverkstekniker.

Tack vare mina språkkunskaper och att jag är kvinna fick jag jobb ganska enkelt. Mitt första uppdrag för bemanningsföretaget var på bolaget jag jobbar för nu. Det var 2001 och jag var nykläckt IT tekniker.

Det var en helt annan miljö än EuroDisney, hotell och restaurangbranschen. En del av mina kollegor var ingenjörer och yngre än jag men man har alltid gillat mitt sätt att serva användarna, jag är empatisk och trevlig. Särskilt kvinnor föredrog mig som tekniker för jag förklarade bättre och det är tryggare med en tjej.

Jag stannade hos bemanningsföretaget i 12,5 år vilket är ganska ovanligt. Oftast byter man för att komma upp i lön och få nya uppdrag. Jag behövde inte det, jag litade på min säljare och ägarna till bemanningsföretaget.

2013, efter nästan uteslutande uppdrag i bolagsgruppen jag jobbar för nu sökte jag en tjänst i ett av bolagen jag inte hade jobbat i eller för.

De sökte en projektledare till infrastruktur och arkitektavdelningen. Infrastruktur kan jag, men arkitektur... Not so much. Men de trodde på mig och gav mig en chans.

Den nye chefen för IT avdelningen ringde runt till kollegor och bekanta i gruppen som gick i god för mig och så kom det sig att jag fick ett kontrakt med företaget och inte behövde gå via ett bemanningsföretag.

Jag har inte ångrat en dag att jag skrev på det där kontraktet. Det har inte alltid varit lätt, jag har bytt avdelning inom IT och jag har bytt chef fyra gånger.

Min nuvarande chef är en klippa, vi har känt varann sedan jag började på bolagsgruppen 2001 men har aldrig haft en chef / anställd relation tidigare.

Min chef är både en kompis och en vän och en chef. Det fick jag erfarenhet av förra året när jag fick utmattningssyndrom. Jag har aldrig känt mig så stöttad som jag gjorde då. Av min chef och även hans chefer.

Det är ett mycket bra företag, jag är stolt över vad vi gör, vi jobbar främst med assistans, och det känns fantastiskt bra att vara en del av gruppen. Jag har också märkt hur företaget har reagerat och fortsätter att reagera under COVID-19 krisen. Inga uppsägningar, de anställer t.o.m. konsulter för att säkra kunskapen inom företaget.

På min första dag för 7 år sedan, fick jag ett japanskt karma renings kort av min förste chef. Han är en fantastisk människa, troende buddhist med stort hjärta, men tyvärr ingen manager. Nu har han hittat ett arbete på samma avdelning med som han trivs bättre med.

Jag har fortfarande kvar det kortet och det får symbolisera min jobbfödelsedag idag!

7 år

2013 var ett riktigt pang år för mig! I februari åkte jag fÖr att träffa mina vänner i Filippinerna och för att fira Susannas 50 års dag.

Susanna träffade jag i Paris via en Facebook sida 2007 och vi har varit kompisar sedan dess. Hon har spenderat majoriteten av sitt liv i olika länder och gick i den internationella skolan i Manilla. Eleverna från den här skolan har en mycket stark sammanhållning och träffas flera gånger om året över hela världen.

Jag blev välkomnad med öppna armar av dessa människor trots att jag inte har gått på skolan, men jag passade in i gemenskapen och kände som om jag hade kommit hem för första gången på mycket länge.

Jag fick nya vänner för livet och en liten inblick i livet i Manilla. Jag fick ta del av Filippinernas brokiga historia och blev störtförälskad i kulturen och dessa fantastiskt vänliga människor.

Jag blev bestört av att se fattigdomen och misären som en del av folket lever i men kunde också hjälpa bekanta som bor och arbetar där att hjälpa andra. Filippinerna är ett fantastiskt land som jag mer än gärna skulle vilja resa tillbaka till. Under tiden har jag turen att ha flertalet vänner och kollegor som jag samtalar med!

Jag sökte ett nytt jobb.

I juni träffade jag en del av dessa nya vänner i Köpenhamn på ett internationellt möte med "gamla" elever.

Jag fick reda på att jag hade fått jobbet jag hade sökt.

Sen firade jag midsommar i Sverige för första gången på nästan 20 år.

Jag jobbade hela juli och augusti och förberedde mig för att byta jobb.

I september besökte flera vänner mig i Paris och en jobbkompis tog kontakt med mig via Facebook. Det var Matthias och det var så vårt liv tillsammans började.  

Den 1:a oktober 2013 var min första dag på nya jobbet.

Jag är fortfarande kvar 7 år senare och få är de dagar då jag verkligen inte har velat gå till jobbet.

Dagens bild blir från Filippinerna, Batangas. Vi fick tillfälle att besöka Stilts som är en semesterkomplex som ägs av en tidigare handledare på skolan. Det är rena paradiset må ni tro, så vackert!

Slutet på tråden

Jobbdagen har varit en enda lång plåga idag. Efter vad som känns som 300 års förhandling om vem som betalar vad och hur budgeten ska delas mellan de olika avdelningarna så skickade jag äntligen in licens deklarationen, med allt och i detalj.

Skönt tänkte jag, nu är det äntligen över för i år! Men näe du, precis innan jag skulle bryta för lunch fick jag ett meddelande där det stod, "Tack för informationen angående licens deklarationen, men du har inte fyllt i det uppdaterade formuläret".

Det tog f*nimig eld i peruken men jag brukar alltid djupandas eller räkna till 522 000 innan jag svarar så jag lät det bero till efter lunch.

Jag har 42 delbolag som jag deklarerar för, det är tusentals licenser och bara tanken på att behöva göra om allt gav mig nästan eksem!

En promenad till snabbköpet och en lunch med Papy Maurice senare tog jag tag i mejlet.

Naturligtvis är det inte den stackars kollegans fel att inte jag har fått rätt formulär men jag hade väldigt stor lust att läsa lusen av hen alternativt sparka hen väldigt hårt på smalbenet.

Våld löser i stort sett aldrig något så jag skrev ett litet halv trevligt mejl där jag undrade om hen möjligtvis skojade och om så inte var fallet skulle hen kunna detaljera vad som hade uppdaterats i det uppdaterade formuläret.

Sen var det bara till att sätta igång och göra om alltihop, licens efter licens och delbolag efter delbolag.

Det tog mig hela eftermiddagen och jag var sur som en citron!

Nu är det iallafall gjort, igen, och ve den som kommer med något nytt under armen. Den kan packa ihop direkt och börja att föda upp bladlöss eller hänge sig åt någon annan kittlande aktivitet!

Hela processen är mycket gammaldags och tidsödande, jag förstår inte alls varför vi måste deklarera eftersom företaget vi hyr licenserna ifrån kan se vår förbrukning i realtid. Men, men, det är inte jag som bestämmer så då får man göra som det är bestämt. Förhoppningsvis kommer det att ändras inom en snar framtid.

God nyhet, jag har kommit till slutet på tråden på mössan jag stickar. Nu ska den bara sys ihop och tjoff så har jag en ny vintermössa.

Jag tänkte avsluta projektet imorgon eftersom jag är lite stissig ikväll, det vore ju synd att sabba allting bara för att man inte är helt fokuserad. N'est-ce pas?

Dagens bild blir från ett urbex äventyr i somras.

"Lita aldrig på någon" det känns lite så idag! 😡

På jobbet

Att jobba på kontoret inger ett slags falsk idé om normalitet även om det räcker att titta på grannen för att kastas tillbaka i verkligheten.

Här bär vi alla ansiktsmasker som företaget tillhandahåller.

Men det ÄR roligt att komma tillbaka till kontoret, det gick lätt att gå upp imorse också. Det enda lite jobbiga är ansiktsmasken. Jag fick dessutom skäll av säkerhetsvakten för att jag inte bytte ut min tygmask mot engångsmasken i entrén.

Jag åt lunch med två kollegor i en av personal matsalarna för första gången sedan mars månad, det var en annorlunda upplevelse.

Allt var inpackat i plast, i portioner, inga glas och ingen möjlighet att dricka vatten utan att köpa en plastflaska, det var nästan som att få in sin bricka på ett flygplan!

Det känns som om jag får mindre gjort när jag jobbar på kontoret.

Fler distraktioner, man blir störd av andra medarbetare som pratar lite för högt, masken skaver, näsan plattas till och det är svårare att andas.

Det som är ganska tragikomiskt är att vi knappt känner igen varandra med ansiktsmasken på. Det fick mig att tänka på Monsieur LeClerc i den fantastiskt roliga serien 'Allo 'Allo från BBC.

"It is I, LeClerc" sa han och så lyfte han på glasögonen.

Nu är det jag som säger, "Men, det är ju jag" och drar ner ansiktsmasken. 

Så fort jag kom hem slet jag av mig masken och livet kändes bra mycket roligare igen (OK överdrift). Jag förstår nu hur de som jobbar inom sjukvården kan ha det, VARJE DAG! Fy sjutton!

Min alldeles egna dagens bild blir på lite säkerhets föreskrifter som klistrats på golvet framför hissarna och som måste följas!

STOP ✋ VÄNTA HÄR STOP ✋ SÄKERHET STOP ✋