Funderingar

Dagen började inte särskilt bra med försenade tåg, till slut kom jag fram en kvart försenad.

När jag kom till kontoret var jag alldeles ensam och tände i princip lamporna. Jag satte mig vid ett ledigt skrivbord på tredje våning då mitt våningsplan är avstängt. Det visade sig 30 minuter senare att jag hade tagit någons plats (även om vi inte har platser tilldelade) så jag fick helt sonika flytta på mig... Ja, ja vad gör man inte för husfridens skull...

När jag åkte in med tåget så kom jag att tänka på vissa egenheter jag hade som yngre (det finns säkert en del som fortfarande sitter i... Eller vad säger du mamma?).

När jag var 19 år började jag att jobba heltid på ett fotolabb. Mycket fotointresserad och jag älskade verkligen att jobba där.

Olika kunder varje dag, vi framkallade färgbilderna åt lokaltidningen och mötte intressanta människor som kom in och ville ha hjälp med framkallning, förstoring av bilder eller köpa film.

En av våra kunder var australiensare, jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette / heter men det var en ganska liten kille som liknade Crocodile Dundee, hatt och hela baletten.

Det visade sig lite senare att killen spelade didjeridoo och även höll kurser för att lära andra spela didjeridoo, i priset på kursen, som var 400kr vill jag minnas, kanske lite mer, ingick en handgjord didjeridoo som Borås Crocodile Dundee hade gjort.

Jag blev naturligtvis i eld och lågor, jag lyssnade på Jamiroquai och var över öronen förälskad i ljudet. Jag ringde till Mr Dundee.

Nja, sa han, de där kurserna var inte så värst lukrativa så han hade gjort ett uppehåll.

"Jaha, men jag kanske kan höra av mig när du börjar med kurserna igen, även om priset blir högre?" frågade jag hoppfullt.

"Nja", svarade han igen, "nu är det ju så att..." (ganska lång tystnad) "...ja, alltså traditionellt sett så ska inte kvinnor spela didjeridoo, så jag kan tyvärr inte lära dig."

Där gick ridån ner! Va?! Detta är både sant och inte sant men det visste ju inte jag då, så det blev slutet på min korta resa mot att bli didjeridoo spelare...

Jag var också besatt av Skottland under en längre tid. Jag lyssnade på The Proclaimers, Simple Minds, Cocteau Twins och The Communards, jag studerade dialekten och uttalet. ALLT, som gick att komma över innan internet, om Skottland fångades in på min radar!

Det lustigaste är väl ändå att jag fortfarande gillar Skottland väldigt mycket men jag har fortfarande inte varit där!

Egenheter... Ja ni!

Idag gick jag hemifrån klockan 06:00 då det var mörkt och kom hem strax efter 18:00 då det var mörkt igen...

Då blir fotografering inte så enkelt...

Idag bjuder jag på en guldgul skuggspets på vägen hem från jobbet!

11:e maj

Då var vårt "öde" förseglat tills den 11:e maj. Undantagstillståndet är alltså förlängt en månad till. I princip gäller samma regler som tidigare. Vi får se vad som händer efter den 11:e maj.

Jag var inte beredd på att 4 veckors undantagstillstånd / karantän skulle annonseras, jag trodde kanske att det skulle bli 2 veckor till... Men nu vet vi ju iallafall vad vi har att förhålla oss till.

President Macron talade till folket igår klockan 20:02. De ville inte börja 20:00 eftersom den nya karantän traditionen vill att man går ut på balkongen, i trädgården eller hänger sig ut genom fönstret för att applådera (eller slå på kastrull eller tuta i en trombon, en av våra grannar "spelar" trombon...) sjukhuspersonalen.

Vi har det ju bättre än de flesta; vi bor utanför Paris i ett hus med trädgård. Vi kan jobba hemifrån eller på plats men med en resa på 12 minuter i bil (för Matthias).
Vi har möjligheten att gå ut 1 timma om dagen, vi har de affärer vi behöver nära oss.
Personligen är karantänen välgörande för mig, jag har tid att göra saker som jag går miste om när jag sitter på tåget till jobbet 3 timmar om dagen.
Jag hinner göra min yoga, jag lagar mat, fixar i trädgården, jag sover till 8:00 istället för att gå upp 05:30. Det jag saknar mest är naturligtvis vännerna, kollegorna och att kunna gå ut i skogen.

Löpträningen varannan dag har blivit som en befriande ventil. Jag känner att jag behöver släppa ut överskotts irritation under den dryga timmen som vi springer. Jag blir mycket trevligare efteråt. 

Idag blev det lite terapisamtal med kollegor som inte har det så bra som vi. Vi äter ju inte lunch ihop längre och vi har inte setts på en dryg månad.

Tänkte att ni kanske behövde en liten påminnelse om hur Eiffeltornet ser ut. Jag lär ju inte se det den närmsta tiden.

Rötter

Idag är det 6 år sedan min far gick bort... Redan... Det känns både som om det var igår och för ett helt liv sedan.

Jag tar alltid fel på ett år, jag tror att det var 2012, men det var 2011. Jag skulle så gärna vilja visa honom hur jag har det idag, vem jag har blivit och att jag mår bättre än någonsin.

Jag tror att han skulle gilla Matthias och Lenny och jag tror att han skulle gilla vårt hus.
Det är svårt att förlora någon men jag tror att det är värre när man förlorar ett barn, sin man / hustru eller en förälder.
Jag har varit väldigt förskonad i livet och jag har bara förlorat min far, men det gör det inte lättare.

Vi hade vackert väder idag och den spenderades i trädgården.
Matthias malde ner alla grenar från förra veckans trädgårdsarbete och jag planterade om jordgubbsplantor som överlevde vintern och sen så la jag spånet som kom från maskinen som Matthias använde runt mitt magnoliaträd och hallonbuskarna.
Jag sådde lite basilika frön som jag hoppas tar sig.

Nu är jag slutkörd, igen... Det är verkligen tröttsamt att jobba i trädgården.

Dagens bild är på mina rötter som jag grävde upp när jag planterade om min timjan och gräslök. Det får symbolisera mina rötter i Ungern som är pappa och mina rötter i Sverige som är mamma!

Drömmar

Jag är fortfarande sjuk med feber och ont i halsen och ute är det solsken och +15°C.
Jag tröstar mig med vindruvor och film och drömmer om den där första dagen på våren när man var liten och fick ha gympaskorna och jeansen på sig. Undan stoppades vinterns allvädersstövlar och overaller.
Gruset låg vid vägkanten och gräset var fortfarande gult och vintertrött. Man kunde höra bäckar och åar porla och svälla av allt smältvatten. Det fanns små fläckar av snö kvar som vi förnöjt sparkade i så det skvätte, snön skulle bort, vi ville skynda på våren och sommaren!
Ibland kunde man se tussilago växa här och där och solen värmde.
Det luktade på ett visst sätt då och den lukten längtar jag efter idag!
Bekymmerslös var jag då, och det är jag väl nu också, men jag skulle gärna vilja känna fötterna i de där blåa gympaskorna med gula ränder som jag hade ärvt av Jocke. Höra gruset knastra och känna den där lukten igen...