Jag är svensk, jo, je suis vraiment suédoise (jag ÄR verkligen svensk)…
Jag får ofta förklara mig när jag säger att jag är svensk.
Vad är svenskhet egentligen?
Att vara blond, blåögd, lång och högbystad? Då är jag inte svensk!
Jag brukar påpeka när människor tycker att det är konstigt med en liten mörkhårig, grönögd tjej som ser mer polsk ut än vilken polack som helst, att en mörkhårig svensk tjej är mycket ovanligare och att de borde vara glada att få se en sådan raritet...
Nu händer det mycket mer sällan att ”folk” tittar storögt på mig och frågar om jag har pingviner som husdjur och om jag åkte hundsläde till skolan, men jag få ofta, nästan alltid positiva reaktioner och frågor om Sverige när det kommer på tal...
Jag älskar Frankrike, jag tänker på franska, drömmer på franska, svär och räknar på franska, men jag är svensk... När Sverige kommer på tal blåser jag upp mig som en japansk blåsfisk och blir sådär rysligt stolt!
Jag försvarar Sverige när fransmännen sitter och skryter om sitt land, sina uppfinningar och sitt Nobelpris... Jaja, men visste ni att Alfred Nobel faktiskt var svensk... Na!
Jag älskar IKEA, Hasse & Tage, köttbullar, svensk jul och jag tycker att Sverige ÄR fantastiskt, men ändå har jag valt att bo någon annanstans...
Jag kände mig inte hemma i Sverige, varför vet jag inte, men vi har väl alla någon slags sinne som gör att vi väljer det som passar oss bäst.
För mig är nationalitet så mycket mer än bara att vara född i ett visst land... Det handlar om uppfostran, minnen, smaker, åsikter... Jag har blivit mycket mer tolerant sen jag flyttade till Paris. Även om strejkande RATP anställda går mig på nerverna just nu...
Jag bor i lägenheter där standarden är mycket lägre och hyran mycket högre än där jag kommer ifrån. Jag har slutat att klaga på diverse saker som inte är likadana eller mindre bra, och jag försöker uppskatta fördelarna med båda länderna och njuta av previlegiet jag faktiskt har att vara ”franco-suédoise”.
Fast jag är nog mest svensk ändå...
Fler inlägg om svenskhet
Ja, visst är det ett privilegium att få vara både och!
SvaraRaderaSå länge jag levde i Sverige kände jag mig alltid mysko och eljest.
SvaraRaderaSedan flyttade jag till Frankrike. Jag är säkert lika mysko och eljest här, men det är helt normalt - dels för att jag är utlänning, dels för att taket känns litet högre här, på något sätt.
Jag får också ta del av två olika kulturer och är glad och stolt över det. Visst är det ett privilegium!
SvaraRaderaNu har jag också skrivit ett inlägg om svenskhet.