Att resa - Månadens inlägg Maj

Le Sombrero – en nära döden upplevelse
Min ”låtsas” kusin (lång historia) S hade bjudit in mig på general repetitionen av Philippe Decouflés nya föreställning i tisdags kväll förra veckan.
Dans, teater, ljud och bild i ett...

Jag har aldrig varit och tittat på dans förut och gick dit med rent hjärta och nyfikenheten sprittande i bröstet.
Théâtre National de Chaillot i sig är ett konstverk... Precis framför Eiffeltornet med stora ytor och marmor...
En hektisk stämmning rådde när jag anlände.
Klockan 20.15 fick man ta plats i salongen. Röda sammetssitsar, och luftigt. Runt om väggarna gick gångar i olika våningar i stål...

I ordet sombrero finns (s)ombre(ro) som betuder skugga på franska och det var just skuggor som föreställningen handlade om.

Jag skall inte berätta i detalj vad som händer under föreställningen, bara det att i början kommer två skådespelare ner för trapporna.
De ber oss att inte oroa oss. Världen utanför teatern har slutat att existera, ”men oroa er inte, det kommer att återskapas så fort föreställningen är över.”

Le "Sombrero" är ett melodrama i tre akter:

Första akten: I svart och vitt återskapar skuggorna dansarnas rörelser. Siluetter, skuggor, äkta, falska, skuggor som förfalskar.

Andra akten: Kroppen slappnar av, tar det lugnt. Vädret är vackert, det är varmt. En vacker dag. Temperaturen stiger.

Tredje akten: Fjärde dimensionen; tid och rum vrider på sig och utvidgas. Allt är rörligt.

Resten kommer oöversatt, ordlek som inte riktigt går att översätta.

Quel temps fait-il ? Variable. Enfin, c’est une question de point de vue. Alors laissons jouer dans ce théâtre d’ombres nos beaux ténébreux. Sans l’ombre d’un doute, c’est clair. Non ?

Toute vraisemblance entre ce texte et notre spectacle serait purement fortuite, accidentelle, voire intentionnelle.
Quel est le nombre des ombres?
Il y a les ombres premiers ou décimaux. Il y a les ombres chinoises, les ombres
sombres, les ombres lumineuses. Les ombres portées, les ombres îles du monde.
Les ombres d'un doute...
Je suis comme mon ombre, partout où je vais elle est là, partout où elle va je suis là ; je ne suis que l'ombre de moi-même ; un corps c'est toujours avec son ombre, un corps sait qu'une ombre n'est pas un corset.
Tout un chacun a une ombre, toute ombre a un chacun. Que font nos ombres lorsque nous avons le dos tourné? Ombres, où êtes-vous la nuit?
Mais au fait, on dit un ombre ou une ombre? Il ou elle? Mon ombre : il, ou mon ombre: elle?

Hombre, quel est ton nombre?

Jag har aldrig sett något liknande förut.
Le Sombrero spelas till den 16 juni och har i vägarna förbi så för Guds skull eller för vilken annan anledning som helst gå och se detta mästerverk.
Jag trodde aldrig att jag kunde bli så rörd av dans. Jag skrattade, grät och jublade i omgångar.
Det går inte att i ord beskriva hur vackert och rörande ”Sombrero” är.
Jag kan bara ge ett råd... Se den!
Detta är en av mina vackraste resor...