lördag, november 24, 2007

Dans le Noir?

Jaa, då var det gjort... Jag skrev om denna restaurang i februari redan...
En nyvunnen väninna, S bjöd med mig till denna intressanta restaurant!
Torsdag den 22:a November klockan 20.00 skulle vi träffas 51, rue Quincampoix 75004 Paris.
Det var S som jag har träffat via Facebook, och hennes jobbarkompisar. Vi blev 6 personer allt som allt. S, C, M gift med L, E och jag.
Först får man komma in i entréen där det fortfarande finns ljus. Alla potentiella ljuskällor låses in, mobil, armbandsur, tändare... Man får ett eget skåp med egen nyckel. Sedan gås konceptet igenom med en värd eller värdinna. Vi tog överaskningsmenyn då man inte vet vad som väntar, tjejen som förklarade reglerna för oss sa att det är många som blir besvikna när man har beställt något och så smakar det inte som man är van vid. Sjutton heller sa vi skall det vågas skall det vågas...
Vi fick tala om ifall vi var allergiska mot något eller inte tyckte om någon speciell ingrediens. Jag valde bort inälvsmat...

En överasknings drink senare kom Benoît ut som var vår synskadade guide och servitör för kvällen.
Han bad oss att ställa oss i led och lägga vänster hand på vänster axel på personen som stod framför oss.
Sagt och gjort sedan bär det av in i själva restaurangen... Och där inne är det mörkt, becksvart... Man ser verkligen INGENTING...
Benoît skojar och säger att nu skall vi bara gå ner för en trappa varpå vi alla protesterar och han bara skrattar och säger att det var ett skämt! Fort går det också. Han tycker vi är långsamma och låtsas skäller på oss.
Hela konceptet är väldigt spännande. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera men jag kände mig otroligt trygg i detta kompakta mörker.
Det var inte så svårt som jag hade föreställt mig. Fast de gröna (ja, jag fick veta det sen) ärtorna var rysligt svåra att få upp på gaffeln.
Problemet med att hälla upp vatten eller vin löser man fiffigt genom att stoppa ner ett finger (sitt eget) i (sitt eget) glaset och sluta hälla då vätskan når fingertoppen.
Jag satt mittemot C som höll ögonen stängda under hela middagen. Han var också den ende som gjorde det.
Man pratar däremot ganska högt när man inte ser något... Flera gånger som guiderna in och hyssade...

Det är ganska dyrt men det är ju ingen restaurang som man går till varje vecka och det är väl värt ett besök! Jag skall göra om detta igen det är helt säkert! Vi var alla sex överens om detta!

Maten då? Jo, maten var jättegod! Varmrätten bestod av nötkött med parmesan chips och selleri "spagetti", gröna ärtor, blomkål och en slags sås.
Efterrätten var riz au lait (något som jag INTE gillar men som jag glömde av att säga...) med jordgbbar och grapefrukt.
C hade tagit 3 rätters och blev mycket förtjust över hallonen i förrätten suckade sedan över att han glömt att säga att han inte gillar selleri...
Jag fick smaka lite och det gick ganska bra att hitta tallriken och att spetsa en och annan förskräckt gurkbit eller mango, men ibland kom gaffeln tillbaka tom...

Däremot får man inte vara rädd för att röra vid sina grannar eller att ta tag i servitören men ingen ser ju om man rodnar ändå... :o)

Thérèse
, vill du följa med på middag eller brunch så är det med glädje...

Sajten på franska



3 kommentarer:

  1. Klart jag vill följa med. Kul att du kom iväg dit. Lät väldigt spännande men är det inte lite konstigt att inte se maten man stoppar i sig och inte kunna se dom man pratar med?

    SvaraRadera
  2. Det där låter ju som ett helt galet koncept... men ganska roligt. Fast jag skulle känna mig lite otrygg i mörkret, och dessutom brukar ju restaurangmat vara så vackert upplagt... :)

    SvaraRadera
  3. Kul! Det ska finnas en sån i Sverige också. Låter klart häftigt.

    SvaraRadera