tisdag, oktober 18, 2011

Den däringa sorgen

Igår kom han och knackade på, med sig hade han sin bästa kompis, saknaden. Jag ville inte släppa in dom, men dom vet så väl på vilka knappar de ska trycka för att bli insläppta.
De stannade tills klockan var halv två på morgonen, då först kunde jag göra mig hörd!

Jag var så trött när jag vaknade imorse! Men Monica Zetterlund kom och räddade mig! Tack Gode Gud för Monica Zetterlund!

Upplagd av kl.
Etiketter:

3 kommentarer:

  1. KARLAVAGNEN18 oktober 2011 kl. 22:27

    Å du, vet du att de måste vara världen Frequent fliers också Sorgen och polaren Saknaden. För de dyker upp närhelst och varsomhelst...

    Det är bara att mota f-n i dörren och säga, JA, Jag saknar och JA, jag sörjer, sooo what?! Jag är samtidigt så glad att jag fått lära känna/älska NN. Om man försöker ta fram lite av det positiva när Sorgen och Saknaden kommer och sticker kniven i ens känslor och vrider om, så lindrar det... Kanske finns det något roligt minne du kan plocka fram och glädjas över?

    Å bjud in sorgen och saknaden på lite kaffe när DU bestämmer hur länge de ska vara på besök. Men de ska banne mig inte komma in på någon sängfösare eller nattmacka.

    Stor kram!!!

    SvaraRadera
  2. Krokofanten19 oktober 2011 kl. 09:07

    Visst är det så... Jag brukar inte släppa in de där två när som helst annars. Vi brukar mest umgås lite i taget och oftast under dagen tills jag säger stopp genom att tänka på allt fint som Pappa och jag gjorde... Barndomsminnen är ju allra starkast... :o) Det blir lite mycket ibland bara... Tack för din fina kommentar! Kram tillbaka

    SvaraRadera
  3. Mimi20 oktober 2011 kl. 06:37

    Du, vill du prata när som helst pâ dygnet är det bara att ringa. Det brukar kännas liiite bättre när man fâtt prata av sig lite. Jag finns här, bara sâ att du vet.
    Mânga kramar

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)