"I came through and I shall return"

Sa General Douglas MacArthur efter att han hade lämnat Filippinerna den 11 mars 1942.
Det var också vad jag sa när jag lämnade Filippinerna den 22 februari i år, och tillbaka ska jag, även om det inte precis blir i morgon utan snarare blir om ett år.

Detta var min första resa till asien, men definitivt inte den sista! Det kändes som att komma hem lite grann, även om jag inte liknar en Pinoy för 5 öre.
Överallt möttes vi av vänlighet, nyfikenhet och idel leenden. Manilla är stort, varmt, kaotiskt och förorenat men jag kände mig aldrig rädd eller obekväm.
Visst, det är människor överallt, bilar, Jeepneys, motorcyklar och bussar med plastklädsel, men i detta kaos bultar ett stolt och starkt hjärta och det kändes fantastiskt att få vara del av detta om än bara ett litet tag!

Nu är det två veckor sedan jag landade i Paris och jag har nätt och jämnt landat i vardagen. Sur som ättika har jag varit. Som en tjurig unge som INTE VILL vara tillbaka.
Men det går bättre nu, jetlagen är bortblåst och jag har en hel massa saker att göra.

Orsaken till att jag inte har skrivit innan är att det har varit storm i mitt huvud.
Jag har alltid fnyst lite åt människor som har ooo:at och aaa:at åt resor som "har gjort mig till en ny/annan människa". Jag förstår nu. Jag har blivit omskakad i grunden och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka eller ta in detta ännu.
Men jag tänker att hålla liv i mina minnen här om inte annat så för mammas skull! :o)