Nära-döden-upplevelse

Min chef är en sportig typ, han älskar att äta och för att inte bli för fyllig så måste han röra på sig (enligt honom själv).
Han är också väldigt entusiastisk och gillar att anordna olika aktiviteter så här om veckan blev det tal om att springa Spartan Race. Det är ett hinderlopp på 13km och mer än 25 hinder, klarar man inte ett hinder blir det 30 burpees som straff...

Jag är absolut inte i form och har löptränat väldigt, väldigt lite de senaste två åren så jag tackade vänligt men bestämt nej till inbjudan, dessutom kostar hela kalaset 1200kr, vilket jag tycker är alldeles för dyrt för en tortyr!

För att förbereda loppet (och skapa sammanhållning) så har min chef planerat löpträning varje fredag lunch och i fredags var första gången.
Vi skulle bara löpa i lugnt tempo 7-8 kilometer, jo jag tackar jag: det blev 9.25km och vi sprang i över en timma. Där vi springer är det mycket kuperat så det var mycket tungt för mig samtidigt som jag kände mig lätt som en fjäder. Det var underbart att springa igen och jag som inte gillar att springa i grupp kände mig som fisken i vattnet!

Efter löpningen kände jag av ischiasnerven och framåt kvällen började jag att få ont i huvudet! Sedan gick det bara utför. Jag mådde urdåligt och gick och la mig 21:30 med en alvedon och tigerbalsam på pannan.

Nu i efterhand tror jag att jag inte hade druckit tillräckligt efter löpningen men det var ta mig tusan en nära-döden-upplevelse och Paris Marathon kändes mycket, mycket långt bort, men jag ser redan framemot nästa fredag!

45 år och döstädning

Nu är inte jag riktigt 45 år än och döstädar jag jag väl heller inte riktigt... Jag prylbantar, eller minimiserar som det så tjusigt heter och vad åldern anbelangar, sa Matthias systerson att jag minsann inte alls såg ut som 45 år och hade jag bara varit liite, liite mindre så kunde man tro att jag var 12 år! Har är en rolig prick Titi!

Den första augusti började vi, Julie, en kollega på jobbet och jag, att rensa våra skåp på jobbet. Jag har jobbat där i 5 år men herrejäklar vad grejor jag har i skåpet! När jag började i oktober 2013 köpte jag ett par högklackade skor i hopp om att bli lite tjusigare och tagen mer på allvar än tidigare (jag ser ju ut som en tonåring bara enligt Gabriel). Men jag upptäckte snart att det finns ju ingen särskild klädkod. T-shirts, jeans och tröja... Till skillnad från de flesta franska företag så blir man inte behandlad/dömd efter hur man klär sig där jag jobbar. Man blir hyllad för arbetet man utför och idéerna man lägger fram och vi är fantastiskt fria. Men nu spårar jag ur lite...

De högklackade skorna, de använde jag naturligtvis inte särskilt många gånger och sen fick de ligga i skåpet.

Jag tog med dem hem, putsade och tvättade dem lite och la ut en bild på Vinted, en fransk applikation där man kan sälja kläder, smycken, accessoarer, skor osv.
Efter ett par dagar blev de sålda; 15€, ett mycket bra pris för tjejen som köpte dem och ett bra pris för mig som bara hade de liggande i skåpet!