Brrr

Nu börjar det äntligen att bli vinter här också! En stor köldvåg är på väg att svepa in över norra Frankrike, vi kommer att få ned mot hela -6°C!!

Det ska snöa också! Hipp hipp hurra! Bara inte det blir problem med tågen imorgon så kommer jag att vara en glad mussla som man säger!

Men det var faktiskt kallt när Lenny och jag tog en promenad under lunchen, men det blev ändå en timma.

Efter jobbet var jag så trött men tänkte att jag skulle bara gå ner i köket och fixa lite, sen blev jag kvar och så tänkte jag att jag skulle lyssna på lite jazz.

Matthias har köpt en mackapär (firestick) som man kopplar till TV:n för att slippa Chromecasten och använda telefonen.

Sagt och gjort, jag klickade mig fram till Spotify och loggade in på Matthias konto för jag orkade inte lägga in mina uppgifter.

Classical jazz blue notes, jäpp!

Det funkade inte första gången så jag fick leta upp listan igen.

Då kommer Matthias in genom dörren, jaha det är du "Blue walk"?

Va? sa jag.

Det visade sig att när jag använde hans konto och satte på "min jazz lista" så avbröt jag hans hardcore metal lista som han lyssnade på i bilen!! 😂

Hursomhelst så fick jag ny energi av jazzen och fixade både middag och kefir i farten!

Under promenaden så gick vi förbi garaget som jag ville fotografera förra veckan. Så idag blir det linjer i grådasket! Kanske kan jag visa lite snö de kommande dagarna...

Matlagning & Sing-a-long

Under tiden vi skruvade ihop skåpet igår lyssnade vi på musik.

Matthias förstahandsval gällande musik är metall. 😖

Death, hardcore, ... You name it! Jag förstår inte alls detta uttryck i musikform, jag kan inte hänga upp mitt öra på något.

Jag förstår inte texterna som jag tycker att en brunstig karl vrålar in i mikrofonen med sin allra bästa / värsta basröst och jag hör heller inte någon rytm. Då ska man veta att jag verkligen har försökt. Hela klicken av hans kompisar gillar samma sorts musik så när de får välja blir det dödsmetall och liknande.

Hur som helst, Matthias är inte den som är den utan han älskar musik i alla dess former, utom möjligtvis mina smöriga julfavoriter med Michael Bublé.

Härom veckan var det Rabih Abou-Khalil, en libanesisk oudist (säger man så om en person som spelar instrumentet oud?) som kombinerar jazz med arabisk traditionell musik och är fantastisk, förra helgen blev det Jamiroquai, en av mina favoriter och igår körde vi sing-a-long med Indochine.

Så långt från dödsmetall man kan komma nästan. Jag kunde äntligen sjunga med i låtarna som jag lyssnade på som tonåring utan att förstå ett enda ord!

Idag har det blivit en del matlagning, jag hade ett par bananer att ta hand om och lite spenat att blanda med ricotta.

När jag höll på att fylla den sista cannelonin med spenat och ricotta sprack min spritspåse och en av de nymålade väggarna i köket fick stora gröna kluttar med spenat och ricotta.

Nu kan jag ju skratta åt det men det var inte så roligt när det hände. Det var inte bara väggen som fick sig en dust, hela bordet blev kladdigt. 😕

Det var inte bara matlagning som blev gjort idag, jag hann med att ge bort två burkar med kefirgryn, gå en promenad på 5km och följa med Matthias på ett urbex äventyr. Ett hotell som numera är övergivet ganska nära Taverny. Mycket tråkigt, för byggnaden är mycket vacker.

Dagens bild blir på poolen som fanns i det övergivna hotellet. Någon hade ställt en sparkcykel på botten.

Glädje och sorg

Idag för 9 år sedan gick min far ur tiden efter en svår tid med sjukdom. Det är så svårt att fatta att han liksom inte finns i sin fysiska form längre, när man bor långt från varann och inte ses så ofta så lurar hjärnan mig ibland med att mormor, morfar, pappa och andra släktingar som har gått bort fortfarande finns, men i Sverige.

Tänk om min pappa och mormor och morfar skulle ha fått leva lite längre och få se hur bra jag har det nu. Hur lycklig jag är nu! Jag skulle så gärna ha velat ha en stor familjelunch på terassen i solen. De skulle garanterat gilla mina sambos och så kunde jag bjuda på lite god mat. Mormor skulle nog bli stolt, pappa också för den delen, om de såg hur mycket bättre jag har blivit på att laga mat! 😂 Det fanns rum för en omfattande förbättring och jag är på ganska god väg nu...

Om inte sorgen fanns skulle inte heller glädjen finnas, och den söker vi lite extra nu när vi sitter i karantän och har mer tid att fundera och inte kan göra det som vi vanligtvis brukar.

Jag är till stor del en optimistisk fatalist och jag har bestämt mig för att se det positiva i livet, det blir ju så mycket roligare då.

Dagens tips, ett 6 minuter långt uppåttjack som alltid funkar hemma hos oss, även om Herrn helst lyssnar på death metal (skrik och oljud enligt min mening) och jag lyssnar på jazz så hittar vi vardagsglädje i musik som är mycket utbredd och populär i Franska Västindien; Le Zouk.

Jag hörde den genren för första gången på svensk radio i Rytmdoktorn och senare på TV i Tropicopop med Thomas Gylling någon gång under senare delen av 80-talet.  

Zouken är mycket svängig och sjungs ofta på kreol med en blandning av franska. Vi gillar speciellt en låt av Kassav' (det finns en hel uppsjö av bra grupper, Zouk Machine, ...) som heter "Zouk La Sé Sel Médikaman Nou Ni", kan översättas med "Zouk är den enda medicinen som behövs".
Låten är ett 6 minuter långt lyckopiller! Vi kör den ett par gånger i veckan för att skaka loss!
Det är helt omöjligt att sitta stilla! Prova själva => Zouk La Sé Sel Médikaman Nou Ni

Här kommer även en bild på fadern, Jag provade mitt nya objektiv 2008 och han ställde upp på som fotomodell.

Klassisk konsert

Igår var Isabelle och jag på konsert i ett av Paris (bästa) konserthus: Salle Pleyel
David Robertson dirigerade St. Louis Symphony Orchestra och soloviolinisten Christian Tetzlaff spelade Beethoven Concerto pour violin.

När vi satt och lyssnade på Beethoven så kom en sådan otroligt stark känsla av saknad över mig. Jag brukar alltid tänka på min far när jag lyssnar på klassisk musik, hans dröm var att bli dirigent och han "dirigerade" hemma. Igår blev den här känslan mycket stark och jag kände tårarna välla upp i ögonen...
Jag tänkte på alla minnen jag hade av honom och försökte frammana de roligaste vi hade gjort tillsammans.

När mellanakten kom så satt vi kvar och pratade lite och jag nämnde för Isabelle vad jag hade känt.
"Tänk" sa hon, "jag som inte ens kände din far tänkte på honom också under Beethoven stycket.
Jag tyckte att dirigentens frisyr påminde så mycket om fotot du har på telefonen."

Så kanske det var, farsan fick kanske vara med och dirigera igår? :o)

Jag brukar alltid resa i minnet när vi är på klassisk konsert, och fundera på helt ovidkommande saker...
Jag gillar att titta på musikerna och undrar alltid vilket slags liv de har och igår kom jag att tänka på att i orkestern fanns det två svarta människor och tre asiater, något som jag inte har sett i Paris Symfoniorkester... En ung kille som spelade trumpet hade tuppkam vilket jag tyckte var jättefräckt, äntligen lite ungt "rebelliskt" blod. :o) Men nu var det ju en amerikansk orkester, kanske är de lite mindre stela? Hur som helst var konserten fantastisk, Robertson var underbar särskilt under Gershwin stycket "Un Américain à Paris". Sen så visste han precis hur man smickrar fransmännen vilket framkallade många skratt.

 

John Williams

Vi var på en klassisk konsert igen. Magnifika Salle Pleyel som vanligt, men idag var det lite speciellt: Paris symfoniorkester spelade en del av John Williams verk. John Williams frågar ni kanske, ja, han som har skrivit musiken till Superman, Indiana Jones, E.T., Harry Potter etc. etc.

Så fantastiskt pampigt och storslaget. Jag hade gåshud från början till slut! Det var med tårar i ögonen som jag lyssnade till E.T. Mycket vackert.

Dessa konserter kallas "familjekonserter" och det som var lite tråkigt var att en del föräldrar hade dragit med barn som var alldeles för unga för att uppskatta musiken.
Det gnyddes och hoppades, ålades och sparkades i stolar... Det kan inte vara lätt att sitta still i 90 minuter när man är 4-5 år gammal... Och vem gillar klassisk musik när man är 4 år? Väldigt få barn skulle jag gissa.

Jag tycker att det är ganska egoistiskt att dra med sitt barn när de är så små, men vad vet jag... Jag har ju inga barn själv...

Hursomhelst, JAG tyckte det var fantastiskt! Så det så!

Klassisk musik, tjyvar och nagelbitare

Jag köpte tre biljetter till en klassisk konsert för några veckor sedan. Via Groupon hittar jag en massa intressanta "deals" och däribland fanns biljetter till en konsert med l'Orchestre de Paris. Dirigenten var Paavo Järvi, som jag trodde var finsk, men som i själva verket är från Estland.

Vi fick platser på 5:e raden och satt mycket nära estraden. Isabelle och Nicolas var med mig, mina ständiga vapendragare och käraste vänner!
Nico som alltid råkar ut för en massa saker fick naturligtvis en fåtölj som gnällde som en ostämd fiol, stackar'n vågade bara röra på sig när vi applåderade.

Jämte mig satt ett gäng ynglingar (!). Den unge mannen som satt närmast mig åt en festmiddag på sina naglar. Han tuggade så ihärdigt ett tag att jag var rädd att han skulle kasta sig över mig och även sluka mina naglar... Urk!

Detta var första gången som jag gick på en klassisk konsert, samma sak för mina vänner. Efter en timma som kändes som 5 minuter, var de tre stycken som stod i programmet spelade och alla reste sig för att gå ut. Vi tyckte att konserten var kort, vi hade väntat oss två timmar iallafall.

På vägen in hade vi fått ett program som jag gav till Isa och på vägen ut fick Nico tag i ett som låg på en fåtölj på raden framför.

När vi var på väg ut från Salle Pleyel frågade en av värdinnorna om vi skulle komma tillbaka... "Tillbaka?" ekade vi. "Ja, efter mellanakten", svarade damen. "Hurra" sa vi, "vi ska inte ens gå ut!"

Efter en kvart gick vi tillbaka in. När paret som satt framför oss kom tillbaka började den fisförnäma damen yra omkring. Hennes make visade henne tillbaka till hennes plats för att sätta sig men inte innan vi hörde hur hon sa men en mycket torr tysk brytning "Jag kan inte förstå var jag lade mitt program, jag har bestämt för mig att det var här..."
Jag vågade knappt titta på Nico. Jag skrattade mig halvt fördärvad och Nico mumlade lite förläget att han hade en mycket god idé vart damens program kunde tänkas ha tagit vägen.
Han skämdes för mycket för att ge tillbaka programmet...
Den här historien kommer att gå till handlingarna som ännu en "Nicolaserie"... Nästan i klass med den om hur han snöt sig i bordsduken på Château de Suduiraut (fast jag tror att Isabelle har hittat på det...).

Konserten var förövrigt fantastisk! Vi tänkte gå och lyssna på "Hyllningen till John Williams" i juni nästa år... Ni vet, E.T., Star Wars, Harry Potter... :o)