Utmaning

Jag har tänkt och längtat i 6 år... Så längesedan var det jag tränade löpning senast.
Jag har något som så flott heter Syndrome Rotulien, vilket i stort sett betyder att min knäskål hoppar omkring som den vill och inte håller sig inom ligamenten plus att den käkar upp mitt brosk också... Det är en slags rumatisme i knäna... Det gör ont så in i glöden när man har sprungit ett tag och sen kan man nästan inte gå på ett par tre dagar...

När jag fick nys om Fivefingers Barefoot skor via Milea så blev jag naturligtvis i eld och lågor!
Men jag gillar att fundera lite innan jag slår till oh jag funderade och läste och tittade på en hel del videos på YouTube...

Innan jag köper ett par skor för 120€ vill jag gärna veta vad jag sätter fötterna i och dessutom kanske jag inte kan springa om jag får ont, vad ska jag göra då med skorna? Jo ser du, man kan utöva yoga i dessa snyggingar också! Jag tänker lite för mycket ibland kanske, men sån är jag...

I Borås finns en butik som heter Fotriktigt, jag hade aldrig varit inne där förut men nu drog jag med modern och tänkte be om råd från killarna där. Det visade sig vara ett smart beslut
Vi bestämde träff med Mikael som är legitimerad ortoped efter att jag hade talat om vad jag förväntade mig från skorna och träningen. Sagt och gjort på måndagen så skulle vi träffas klockan 12.
I en timma pratade vi träning, användning, skadeförebyggning osv.
När jag satt där med mina skor frågade flera av de andra kunderna om skorna, men alla blev i stort sett övertalade att välja ett par klassiska skor.

Jag har i stort sett provat allt, från inlägg till specialskor till knäskydd till broskuppbyggande läkemedel utan resultat och jag vet att barfotalöpning är min enda chans till att kunna träna löpning igen så jag är villig och medveten om att jag måste lägga om hela mitta sätt att springa på!

Man springer på framfoten/tårna för att kroppsvikten ska komma över knäet och foten för att undvika chocken som kommer från när man sätter ner hälen och som fortplantar sig till knäna och höften och ryggen...
Barfotalöpare har mindre skador och klagar mindre på ledont och jag hoppas att jag ska kunna fixa detta.

Igår började jag den nya inlärningen, 45 minuter snabb promenad på "naturligt" underlag (i.e. inte asfallt) och det känns fantastiskt!
Detta ska jag fortsätta med i två veckor och sen ska jag kunna börja springa lite, lite, väldigt försiktigt! 30 sekunder löpning, 30 sekunder gång och max 15 minuter...
I december när jag reser tillbaka till Sverige ska jag träffa Mikael igen och då ska vi prata träning och teknik

Jag gissar på att Löplabbet tillhanda håller samma råd och hjälp om någon skulle vara intresserad!

Örnen har landat

Oj, vad roligt jag hade i Sverige, jag hade inte den minsta lust att åka tillbaka till Paris...
Men nu är jag här och trivs bra med det också!
I torsdags jobbade jag den första dagen på 10 dagar och jäklar vilket välkomnande jag fick!
Det verkade som om de hade suttit på en hel hög arbete tills jag kom tillbaka! Migrän (igen) var min välkomstpresent, som tur är så gick det bättre idag!
Men jag gillar mitt arbete och jag tycker om att ha en massa att göra, jag blir lätt uttråkad annars!

På tal om arbete så har jag blivit headhuntad igen! Jag tror att jag växte en sisådär 17 centimeter efter det mejlet. Dessutom skrev min säljare ett mycket fint mejl igår till ledningen för konsultföretaget jag har jobbat för de senaste 12 (snart) åren.
Jag har nämligen ett litet projekt som jag håller på att lansera, jag vill gå en kvällskurs i översättning för att bli en legitimerad översättare.

Utbildningen görs utanför vanlig arbetstid på 12 till 15 månader. Jag frågade om jag skulle kunna få använda min DIF (Droit Individuel à la Formation) man får 20 timmar om året för att använda till vidareutbildning och jag har ungefär 100 timmar att spendera.

Mitt företag sa nej och de ville inte heller sponsra mig (utbildningen är inte så dyr) och nu så ska jag försöka att få igenom ett Fongecif, en organisation som mitt företag betalar en avgift till som sedan kan användas till vidareutbildning. Nu måste jag bara göra en ansökan, men min säljare och tjejen från Personal avdelningen som hjälpte mig att lägga fram mig ansöka till ledningen ska hjälpa mig med den nya ansökan, vilket är jäkligt sjysst tycker jag!
  
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken, för det är jag, jag tyckte t.o.m. riktigt synd om mig själv igår...
Men som bland andra Kristina har lärt mig, så är vi där vi ska vara och att saker har en orsak...
Jag måste ge lite till för att kunna ta emot den här utbildningen med ett öppet hjärta!
Och jag känner mig starkare fastän jag vet att det blir mera jobb för mig!
Jag kommer att göra detta, och jag kommer att klara det, det vet jag! Hurra!

Klassisk konsert

Igår var Isabelle och jag på konsert i ett av Paris (bästa) konserthus: Salle Pleyel
David Robertson dirigerade St. Louis Symphony Orchestra och soloviolinisten Christian Tetzlaff spelade Beethoven Concerto pour violin.

När vi satt och lyssnade på Beethoven så kom en sådan otroligt stark känsla av saknad över mig. Jag brukar alltid tänka på min far när jag lyssnar på klassisk musik, hans dröm var att bli dirigent och han "dirigerade" hemma. Igår blev den här känslan mycket stark och jag kände tårarna välla upp i ögonen...
Jag tänkte på alla minnen jag hade av honom och försökte frammana de roligaste vi hade gjort tillsammans.

När mellanakten kom så satt vi kvar och pratade lite och jag nämnde för Isabelle vad jag hade känt.
"Tänk" sa hon, "jag som inte ens kände din far tänkte på honom också under Beethoven stycket.
Jag tyckte att dirigentens frisyr påminde så mycket om fotot du har på telefonen."

Så kanske det var, farsan fick kanske vara med och dirigera igår? :o)

Jag brukar alltid resa i minnet när vi är på klassisk konsert, och fundera på helt ovidkommande saker...
Jag gillar att titta på musikerna och undrar alltid vilket slags liv de har och igår kom jag att tänka på att i orkestern fanns det två svarta människor och tre asiater, något som jag inte har sett i Paris Symfoniorkester... En ung kille som spelade trumpet hade tuppkam vilket jag tyckte var jättefräckt, äntligen lite ungt "rebelliskt" blod. :o) Men nu var det ju en amerikansk orkester, kanske är de lite mindre stela? Hur som helst var konserten fantastisk, Robertson var underbar särskilt under Gershwin stycket "Un Américain à Paris". Sen så visste han precis hur man smickrar fransmännen vilket framkallade många skratt.