Oj, vad roligt jag hade i Sverige, jag hade inte den minsta lust att åka tillbaka till Paris...
Men nu är jag här och trivs bra med det också!
I torsdags jobbade jag den första dagen på 10 dagar och jäklar vilket välkomnande jag fick!
Det verkade som om de hade suttit på en hel hög arbete tills jag kom tillbaka! Migrän (igen) var min välkomstpresent, som tur är så gick det bättre idag!
Men jag gillar mitt arbete och jag tycker om att ha en massa att göra, jag blir lätt uttråkad annars!
På tal om arbete så har jag blivit headhuntad igen! Jag tror att jag växte en sisådär 17 centimeter efter det mejlet. Dessutom skrev min säljare ett mycket fint mejl igår till ledningen för konsultföretaget jag har jobbat för de senaste 12 (snart) åren.
Jag har nämligen ett litet projekt som jag håller på att lansera, jag vill gå en kvällskurs i översättning för att bli en legitimerad översättare.
Utbildningen görs utanför vanlig arbetstid på 12 till 15 månader. Jag frågade om jag skulle kunna få använda min DIF (Droit Individuel à la Formation) man får 20 timmar om året för att använda till vidareutbildning och jag har ungefär 100 timmar att spendera.
Mitt företag sa nej och de ville inte heller sponsra mig (utbildningen är inte så dyr) och nu så ska jag försöka att få igenom ett Fongecif, en organisation som mitt företag betalar en avgift till som sedan kan användas till vidareutbildning. Nu måste jag bara göra en ansökan, men min säljare och tjejen från Personal avdelningen som hjälpte mig att lägga fram mig ansöka till ledningen ska hjälpa mig med den nya ansökan, vilket är jäkligt sjysst tycker jag!
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken, för det är jag, jag tyckte t.o.m. riktigt synd om mig själv igår...
Men som bland andra Kristina har lärt mig, så är vi där vi ska vara och att saker har en orsak...
Jag måste ge lite till för att kunna ta emot den här utbildningen med ett öppet hjärta!
Och jag känner mig starkare fastän jag vet att det blir mera jobb för mig!
Jag kommer att göra detta, och jag kommer att klara det, det vet jag! Hurra!
Visar inlägg med etikett Privat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Privat. Visa alla inlägg
fredag, september 21, 2012
lördag, maj 05, 2012
Gammalmodig?
Kanske är jag gammalmodig, kanske en liten släng av moralkärring? Jag är inte ute efter att döma någon, var och en gör som den vill, men jag tycker inte att det är rätt! Jag tycker att otrohet är skit och jag kan inte förstå varför man är otrogen och stannar kvar hos i ett förhållande om man inte är lycklig...
Men som jag sa jag vill inte döma någon...
Därför blev jag ganska chockad när jag såg detta i tunnelbanan idag:
[Därför att man får inte välja fel (vara otrogna mot varandra) den 6:e maj kommer vår sajt att vara stängd]
Ett försök att vara vitsiga kanske? Men vad som står under namnet på sajten... Att den är N°1 inom kategorin utomäktenskapliga möten gjord av kvinnor!
Jaa, jag vet inte, är jag gammalmodig? Är jag en moralkärring? Vad tycker ni?
Därför blev jag ganska chockad när jag såg detta i tunnelbanan idag:
[Därför att man får inte välja fel (vara otrogna mot varandra) den 6:e maj kommer vår sajt att vara stängd]
Ett försök att vara vitsiga kanske? Men vad som står under namnet på sajten... Att den är N°1 inom kategorin utomäktenskapliga möten gjord av kvinnor!
Jaa, jag vet inte, är jag gammalmodig? Är jag en moralkärring? Vad tycker ni?
lördag, mars 24, 2012
Tack & lov
Nu har det äntligen börjat att lugna ner sig! De här senaste 10 dagarna har varit mycket påfrestande!
Den jobbigaste dagen var naturligtvis i Onsdags då vår vän Marcus kremerades.
Solen sken den dagen, som den har gjort den senaste veckan, och det var varmt i luften. Träden hade börjat att knoppas på Père Lachaise och det var så många vänner som hade slutit upp.
Christine, Marcus fru är en av de mest fantastiska kvinnor som jag någonsin haft förmånen att möta!
Hon läste en fantastiskt rörande och vacker vers under ceremonin. Hon läste med stark röst och såg in i ögonen på sin son.
Dikten talade om hur man kan leva i situationer som denna. Vi kan välja att sörja och blunda och sluta att se, vi kan stänga våra hjärtan och sluta att känna, eller så kan vi göra som Marcus skulle ha velat: öppna våra ögon och se, öppna våra hjärtan och känna och vara tacksamma för gårdagen och låta Marcus leva vidare i våra hjärtan och minnen.
Jag grät och min beundran och kärlek till den här fantastiska människan bara växte.
Vi såg också vilket fantastiskt stöd som vår vän fick genom den andra mammorna i sonens skolklass.
De ställer upp helhjärtat och tar hand om sonen när Christine går på kemoterapi var 3:e vecka eller behöver göra saker på egen hand.
Runt om i världen tändes ett hundratal ljus samma tid som kremeringen ägde rum. Det var Christines och Marcus alla vänner från internationella skolan i Manila som deltog på sitt sätt.
Manila gruppen är en av de starkaste och mest generösa "familjer" som jag någonsin upplevt och jag är så lycklig att ha blivit "adopterad" som en honorary alumi eftersom jag inte har gått på skolan.
Efter kremeringen gick vi för att äta lunch och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss eller möjligtvis hade sprungit en maraton. Jag har varit öm i hela kroppen sedan dess!
Idag blir det yoga för första gången den här veckan och jag har abstinens. Isabelle och jag ska prova Bikram yoga för första gången. Det ska bli mycket spännande.
Isabelle ville att jag skulle hjälpa henne med virkning ikväll men jag är så trött och jag måste försöka få ordning hemma.
Snart tror jag att jag bara tar skiten och slänger ut allt genom fönstret!! Näe, det är ju inte alls sant (men det känns så).
Jag ska sortera böcker att ge bort till föreningen som jobbar med välgörande ändamål på företaget som jag jobbar på.
De är väldigt duktiga och de gör mycket gott och jag vill gärna delta med det lilla jag kan.
Nu blir det till att fixa lita hemma innan yogan. Hoppas att jag inte kommer att må alltför illa av värmen!
Hoppas att solen skiner på er som den gör i Paris idag!
Den jobbigaste dagen var naturligtvis i Onsdags då vår vän Marcus kremerades.
Solen sken den dagen, som den har gjort den senaste veckan, och det var varmt i luften. Träden hade börjat att knoppas på Père Lachaise och det var så många vänner som hade slutit upp.
Christine, Marcus fru är en av de mest fantastiska kvinnor som jag någonsin haft förmånen att möta!
Hon läste en fantastiskt rörande och vacker vers under ceremonin. Hon läste med stark röst och såg in i ögonen på sin son.
Dikten talade om hur man kan leva i situationer som denna. Vi kan välja att sörja och blunda och sluta att se, vi kan stänga våra hjärtan och sluta att känna, eller så kan vi göra som Marcus skulle ha velat: öppna våra ögon och se, öppna våra hjärtan och känna och vara tacksamma för gårdagen och låta Marcus leva vidare i våra hjärtan och minnen.
Jag grät och min beundran och kärlek till den här fantastiska människan bara växte.
Vi såg också vilket fantastiskt stöd som vår vän fick genom den andra mammorna i sonens skolklass.
De ställer upp helhjärtat och tar hand om sonen när Christine går på kemoterapi var 3:e vecka eller behöver göra saker på egen hand.
Runt om i världen tändes ett hundratal ljus samma tid som kremeringen ägde rum. Det var Christines och Marcus alla vänner från internationella skolan i Manila som deltog på sitt sätt.
Manila gruppen är en av de starkaste och mest generösa "familjer" som jag någonsin upplevt och jag är så lycklig att ha blivit "adopterad" som en honorary alumi eftersom jag inte har gått på skolan.
Efter kremeringen gick vi för att äta lunch och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss eller möjligtvis hade sprungit en maraton. Jag har varit öm i hela kroppen sedan dess!
Idag blir det yoga för första gången den här veckan och jag har abstinens. Isabelle och jag ska prova Bikram yoga för första gången. Det ska bli mycket spännande.
Isabelle ville att jag skulle hjälpa henne med virkning ikväll men jag är så trött och jag måste försöka få ordning hemma.
Snart tror jag att jag bara tar skiten och slänger ut allt genom fönstret!! Näe, det är ju inte alls sant (men det känns så).
Jag ska sortera böcker att ge bort till föreningen som jobbar med välgörande ändamål på företaget som jag jobbar på.
De är väldigt duktiga och de gör mycket gott och jag vill gärna delta med det lilla jag kan.
Nu blir det till att fixa lita hemma innan yogan. Hoppas att jag inte kommer att må alltför illa av värmen!
Hoppas att solen skiner på er som den gör i Paris idag!
måndag, mars 12, 2012
Chock
Idag fick jag reda på att en av mina vänner dog i helgen. Jag är fortfarande så chockad att jag kan knappt tänka på något annat.
Jag lärde känna Marcus och Christine och deras son för 5 år sedan genom en av mina bästa vänner som nu bor i Australien.
Christine har varit sjuk i bröstcancer i omgångar i ungefär 4 år, men jag känner ingen som är så generös, modig, stark och vacker som Christine. Vid hennes sida stod hennes fantastiske man ända tills i helgen då Marcus gick bort.
Jag vet nästan inget mer, en av mina andra vänner sa att han dog i sömnen...
Att familjerna dessutom är spridda i olika delar av världen gör ju saken inte lättare.
Jag lämnade ett meddelande på Christine's telefonsvarare, men jag önskar att jag kunde göra något för att lätta hennes sorg.
Älskade vänner, ta hand om varann, glöm inte att säga hur mycket ni bryr er om varandra och räkna till 10 innan de där arga orden hinner komma över läpparna...
Livet är så kort!
Jag lärde känna Marcus och Christine och deras son för 5 år sedan genom en av mina bästa vänner som nu bor i Australien.
Christine har varit sjuk i bröstcancer i omgångar i ungefär 4 år, men jag känner ingen som är så generös, modig, stark och vacker som Christine. Vid hennes sida stod hennes fantastiske man ända tills i helgen då Marcus gick bort.
Jag vet nästan inget mer, en av mina andra vänner sa att han dog i sömnen...
Att familjerna dessutom är spridda i olika delar av världen gör ju saken inte lättare.
Jag lämnade ett meddelande på Christine's telefonsvarare, men jag önskar att jag kunde göra något för att lätta hennes sorg.
Älskade vänner, ta hand om varann, glöm inte att säga hur mycket ni bryr er om varandra och räkna till 10 innan de där arga orden hinner komma över läpparna...
Livet är så kort!
fredag, januari 06, 2012
Bonne Résolutions
Nyårslöften ja... Jag tycker att det låter mycket bättre på franska!
Hur som helst, jag är minsann inte sämre än en annan och har satt ihop en liten lista med saker som jag vill göra i år:
2012 ska jag...
1. Bli bättre på att ta hand om mig själv
2. Vara mindre självkritisk
3. Försöka att ta vara på varje dag lite bättre
4. Bli seriös med yoga hemma
5. Börja att läsa ungerska igen
6. Ta med matlåda till jobbet varje dag
7. Gå ut och gå i Vincennes oftare och sluta ta hissen på jobbet (Jag jobbar på sjunde våningen)
8. Laga mer mat
9. Träffa mina vänner oftare
10. Ska jag ta mig tid till att sticka, virka färdigt överkastet med mormorsrutor och att sy mera
Jag har börjat med punkt 1-3, 6-7 och 9. Inte så illa till att börja med.
Vad har ni för nyårslöften om ni har några?
Hur som helst, jag är minsann inte sämre än en annan och har satt ihop en liten lista med saker som jag vill göra i år:
2012 ska jag...
1. Bli bättre på att ta hand om mig själv
2. Vara mindre självkritisk
3. Försöka att ta vara på varje dag lite bättre
4. Bli seriös med yoga hemma
5. Börja att läsa ungerska igen
6. Ta med matlåda till jobbet varje dag
7. Gå ut och gå i Vincennes oftare och sluta ta hissen på jobbet (Jag jobbar på sjunde våningen)
8. Laga mer mat
9. Träffa mina vänner oftare
10. Ska jag ta mig tid till att sticka, virka färdigt överkastet med mormorsrutor och att sy mera
Jag har börjat med punkt 1-3, 6-7 och 9. Inte så illa till att börja med.
Vad har ni för nyårslöften om ni har några?
måndag, januari 02, 2012
Okänslig
Idag hade jag sällskap med en kollega som jag inte känner särskilt bra till tåget. Vi skojar med varann och slänger käft lite sådär.
Jag kommer inte ihåg hur det kom sig, men han förhörde sig om min ålder. "Jag är född 1974" sa jag.
"Och du har inte barn än!" förfasade sig kollegan "Jaa, du har väl ett år på dig om det inte redan är försent förstås..."
"Äuhum" sa jag som inte kom mig för att svara något annat.
Nu är inte jag en person som längtar efter barn eller är särskilt känslig för sådana här påhopp, för påhopp är vad det är, men min kollega känner inte mig och har inte någon aning om vad jag skulle kunna känna.
Jag blev faktiskt ledsen för det han sa även om jag inte har tänkt att skaffa barn, men tänk om jag nu hade velat det. Så fruktansvärt okänsligt.
Jag undrar om vissa människor tror att bara för att man är "ensamstående", "singel" eller vad man nu vill kalla det, är privatlivet allmän egendom!
Någonting man kan gräva i och sprida ut på bordet för påseende.
"Varför hittar du ingen att gifta dig med?" "Ska du bo på 30m² hela ditt liv?" osv... osv...
Om jag vet att någon är olycklig i sitt äktenskap talar inte jag om att de borde skilja sig eller annat... Särskilt om jag inte blir tillfrågad och absolut inte om vi inte känner varann särskilt bra...
Vad tycker ni?
Jag kommer inte ihåg hur det kom sig, men han förhörde sig om min ålder. "Jag är född 1974" sa jag.
"Och du har inte barn än!" förfasade sig kollegan "Jaa, du har väl ett år på dig om det inte redan är försent förstås..."
"Äuhum" sa jag som inte kom mig för att svara något annat.
Nu är inte jag en person som längtar efter barn eller är särskilt känslig för sådana här påhopp, för påhopp är vad det är, men min kollega känner inte mig och har inte någon aning om vad jag skulle kunna känna.
Jag blev faktiskt ledsen för det han sa även om jag inte har tänkt att skaffa barn, men tänk om jag nu hade velat det. Så fruktansvärt okänsligt.
Jag undrar om vissa människor tror att bara för att man är "ensamstående", "singel" eller vad man nu vill kalla det, är privatlivet allmän egendom!
Någonting man kan gräva i och sprida ut på bordet för påseende.
"Varför hittar du ingen att gifta dig med?" "Ska du bo på 30m² hela ditt liv?" osv... osv...
Om jag vet att någon är olycklig i sitt äktenskap talar inte jag om att de borde skilja sig eller annat... Särskilt om jag inte blir tillfrågad och absolut inte om vi inte känner varann särskilt bra...
Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)