Oj, vad roligt jag hade i Sverige, jag hade inte den minsta lust att åka tillbaka till Paris...
Men nu är jag här och trivs bra med det också!
I torsdags jobbade jag den första dagen på 10 dagar och jäklar vilket välkomnande jag fick!
Det verkade som om de hade suttit på en hel hög arbete tills jag kom tillbaka! Migrän (igen) var min välkomstpresent, som tur är så gick det bättre idag!
Men jag gillar mitt arbete och jag tycker om att ha en massa att göra, jag blir lätt uttråkad annars!
På tal om arbete så har jag blivit headhuntad igen! Jag tror att jag växte en sisådär 17 centimeter efter det mejlet. Dessutom skrev min säljare ett mycket fint mejl igår till ledningen för konsultföretaget jag har jobbat för de senaste 12 (snart) åren.
Jag har nämligen ett litet projekt som jag håller på att lansera, jag vill gå en kvällskurs i översättning för att bli en legitimerad översättare.
Utbildningen görs utanför vanlig arbetstid på 12 till 15 månader. Jag frågade om jag skulle kunna få använda min DIF (Droit Individuel à la Formation) man får 20 timmar om året för att använda till vidareutbildning och jag har ungefär 100 timmar att spendera.
Mitt företag sa nej och de ville inte heller sponsra mig (utbildningen är inte så dyr) och nu så ska jag försöka att få igenom ett Fongecif, en organisation som mitt företag betalar en avgift till som sedan kan användas till vidareutbildning. Nu måste jag bara göra en ansökan, men min säljare och tjejen från Personal avdelningen som hjälpte mig att lägga fram mig ansöka till ledningen ska hjälpa mig med den nya ansökan, vilket är jäkligt sjysst tycker jag!
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken, för det är jag, jag tyckte t.o.m. riktigt synd om mig själv igår...
Men som bland andra Kristina har lärt mig, så är vi där vi ska vara och att saker har en orsak...
Jag måste ge lite till för att kunna ta emot den här utbildningen med ett öppet hjärta!
Och jag känner mig starkare fastän jag vet att det blir mera jobb för mig!
Jag kommer att göra detta, och jag kommer att klara det, det vet jag! Hurra!
Välkommen tillbaka! Snålt företag om du jobbat där så länge och uppenbarligen är både komptetent och populär. Hoppas det ordnar sig till det bästa i alla fall. Ha en fortsatt trevlig helg! Kram
SvaraRaderaJovars, besvikelsen har lagt sig och kämparandan är återvunnen!
RaderaSkönt att det ändå känns ok att komma tillbaka, mycket jobb till trots! Du har mycket spännande som väntar och jag håller verkligen tummarna för att din ansökan går igenom!
SvaraRaderaHa det gott då ses och hörs vi snart igen!
Kram
Tack, jag måste bara ta mig i kragen och göra iordning alla papper till ansökan!
RaderaÅh, fina du, jag förstår så väl besvikelsen. Jag har känt den så många gånger och frustrationen över att inte förstå varför jag nekas det som borde ha varit mitt från början. Och sen kommer insikten (ibland år efteråt) när polletten äntligen trillar ner och jag inser hur hur mycket tid jag ödslat på besvikelsen istället för att släppa och låta allt ha sin gång. Jag gör det fortfarande och jämt om det kan vara någon tröst ;-) Det kommer, jag lovar. Kanske i en annan form eller om bara ett litet tag, det visar sig. Kram fina du.
SvaraRaderaMan trillar ju så lätt in i sina vanliga tankebanor, men jag jobbar på att ändra mig, negativa tankar hjälper ju absolut inte ett dugg!
Radera