David Robertson dirigerade St. Louis Symphony Orchestra och soloviolinisten Christian Tetzlaff spelade Beethoven Concerto pour violin.
När vi satt och lyssnade på Beethoven så kom en sådan otroligt stark känsla av saknad över mig. Jag brukar alltid tänka på min far när jag lyssnar på klassisk musik, hans dröm var att bli dirigent och han "dirigerade" hemma. Igår blev den här känslan mycket stark och jag kände tårarna välla upp i ögonen...
Jag tänkte på alla minnen jag hade av honom och försökte frammana de roligaste vi hade gjort tillsammans.
När mellanakten kom så satt vi kvar och pratade lite och jag nämnde för Isabelle vad jag hade känt.
"Tänk" sa hon, "jag som inte ens kände din far tänkte på honom också under Beethoven stycket.
Jag tyckte att dirigentens frisyr påminde så mycket om fotot du har på telefonen."
Så kanske det var, farsan fick kanske vara med och dirigera igår? :o)
Jag brukar alltid resa i minnet när vi är på klassisk konsert, och fundera på helt ovidkommande saker...
Jag gillar att titta på musikerna och undrar alltid vilket slags liv de har och igår kom jag att tänka på att i orkestern fanns det två svarta människor och tre asiater, något som jag inte har sett i Paris Symfoniorkester... En ung kille som spelade trumpet hade tuppkam vilket jag tyckte var jättefräckt, äntligen lite ungt "rebelliskt" blod. :o) Men nu var det ju en amerikansk orkester, kanske är de lite mindre stela? Hur som helst var konserten fantastisk, Robertson var underbar särskilt under Gershwin stycket "Un Américain à Paris". Sen så visste han precis hur man smickrar fransmännen vilket framkallade många skratt.
Vad fint, han kanske var med?
SvaraRaderaSå var det för mig när jag var och såg "Simon och Ekarna". Min farmor, som gick bort 1996, älskade Marianne Fredriksson. Att filmen sedan utspelade sig i en tid där farmor kunde ha varit jämngammal med karaktärerna och att filmen var så fin gjorde att jag grät både under och efter filmen när jag var på toa. Inte så mycket för att jag blev ledsen, utan för att det var ett sådant fint minne av farmor. Tack för att du delade med idig, det påminde mig om den där gången igen. Kram!
Så klart att pappa var med, du hade känslan för att han var hos dig. Min farmor kommer till mig då och då, jag kan fortfarande inte se henne men hon doftar som hon och blåser mig lätt i ansiktet. Och även utan det vet jag i hjärtat att hon är där, säger känslan så så är det så. Kram
SvaraRadera