Mitt livs semester del II

Det var underbart att äntligen få sätta sig i den luftkonditionerade bilen och luta sig lite tillbaka när Norbie kryssade mellan motorcyklar, lastbilar och jeepneys.
Vi hade hyrt en lägenhet i Makati de fyra första nätterna. Makati är vad man skulle kunna kalla ett av de "finare" områdena i Manilla.

Joanne och jag delade rum, hon hade redan förvarnat mig om att hon snarkar så jag hade förutseende nog tagit med ett par riktiga "apoteksöronproppar". Halleluja, det var verkligen en välsignelse, hon snarkar så väggarna skakar (jag glömde propparna en natt...). Men hon är också världens bästa roomie.
Suzies sambo Jeff och Heather (little H kallar jag henne för att hon är så liten) hade gått och lagt sig när vi kom så det blev lågmält prat och fniss innan vi knöt oss för natten.

På fredagmorgonen hade vi beställt massage, mani- och pedikyr i lägenheten innan vi skulle träffa en kompis som bor i Manilla för lunch.
Massagedamerna kom aldrig, däremot kom manikyrdamen, en superkvinna! Rolig och väldigt duktig!
Jo, Suzie och jag fick händer och fötter masserade, filade, inoljade och naglar målade. Vilken lyx!

Efter en mycket svår första morgon blev vi skjutsade till Manilla intramuros där Fi jobbar.
Naturligtvis fick vi en rundtur på företaget och sedan blev det lunch på en restaurang i ett nybyggt hotell med utsikt över hela Manilla.

Under lunchen kom vi på att vi måste ju växla lite pengar, men det var fredag och banken stänger klockan 15.00. Fi ringde till sin PA, en fantastisk kille, det skulle vara bra att ha en William då och då.
De bad helt sonika banken att hålla öppet lite längre så att vi skulle hinna växla! Jag trodde inte mina ögon eller öron!
Det var väl då som jag förstod att "Ma'am Fi" är någon att räkna med i Manilla.

Vi möttes av idel vänliga människor, jag väljer att tro att det ligger i deras natur och alla filipinos (filipinare låter lite konstigt...) som jag har träffat under mina två och en halv vecka i Filippinerna var verkligen fantastiskt vänliga, hjälpsamma och trevliga.

Utan jetlag i sikte åkte vi hem till lägenheten som låg nära Greenbelt, Glorietta och ShoeMart.
Shoppingcenter i en storlek jag aldrig har upplevt tidigare. Vi tog en tur för att kika lite. Jag hade bland annat fått i uppdrag att ta med en Starbucks mugg till en av mina väninnor i Paris.
I shoppingcentren finns ALLT vilket jag som turist kan tycka är lite tråkigt och billigt är det inte heller.
Jag undrar vem som egentligen handlar där förutom turisterna då. Jag har tittat lite på medellönen och den ligger på ungefär 60Kr om dagen. Inte mycket att hänga i granen.
Som tur är kan man ju lägga på lite extra med dricksen.

Dagen avslutades för min del i poolen som låg i anslutning till lägenheten. Fint att ligga på rygg i polen och lyssna på storstadens ljud och titta på de få stjärnor som lyste starkt nog för att synas genom all ljusförorening.

Mina bästa kompisar näst efter Jo...

Här får jag min pedikyr...

Utsikt från takterassen på Bayleaf

Pesos som vi fick växla efter stängningsdags

En del av poolen som jag gärna flöt i...

Slut innan det har börjat

Jag var hos läkaren idag, inte min husläkare utan en annan, specialist på dykning.
Jag gjorde mitt provdyk med tuber i Filippinerna efter att ha längtat i över 33 år.

Jag lusläste Jean-Yves Cousteaus bok "Den tysta världen" tillsammans med min far säkert 15 gånger. "Näe, läs inte den, det är en bok för döva" sa mormor när pappa hittade den i hennes bokhylla.

Provdyken i Filippinerna blev en revelation för mig, det var lika fantastiskt som jag alltid hade föreställt mig! Jag blev kär!

Varför jag väntade så länge vet jag inte riktigt. Det blev liksom aldrig av. Och nu när jag äntligen har möjligheten stack en människa hål på den drömmen på det mest otrevliga sätt men kan tänka sig.

Jag fick en pneumothorax, eller en kollapsad lunga om man hellre vill prata klarspråk, för 12 år sedan. Mycket oväntat och mycket smärtsamt. Jag hade inte sett insidan av ett badhus på säkert 5 år och hade inte utsatt mig för några fallskärmshopp eller liknande. Däremot hade jag en ganska svår halsinfektion som gjorde att jag hostade väldigt mycket. Som om inte det vore nog så blåste jag upp en luftmadrass, en sån där riktigt tjock en. Lyckad kombination eller hur!
Detta ledde till att min högra lungsäck tappade fäste med lungan och lämnade ett 1cm stort mellanrum där syre kom in.

Jag blev opererad med sugdränage, och fick sedan behandlig i 5 dagar och sedan var jag i stort sett fit for fight igen.
Vid åter besöket frågade jag läkaren, en pneumolog vid ett att Paris mest ryktbara sjukhus, om jag skulle kunna dyka med tuber. "Jo", sa docteur François, "men du ska nog se till att inte dyka för djupt. 10m är nästan max".
Hurra tänkte jag, jag kan faktiskt ta det där dykcertifikatet om jag vill!

Hurra tänkte jag tills idag.
"Näe du", sa docteur Lefranc (han bär sitt namn lite väl bra), "det blir inget dykande här. Sätter du en tub på ryggen dör du. Låter du bli, lever du länge." Och det var det läkarbesöket.
Han undersökte mig inte ens, ville inte höra hur lungkollapsen dök upp, hur svår den var eller hur jag blev behandlad.
5 minuter på hans mottagning och jag sprang ut tårögd med tungt hjärta och krossad dröm.
Jag trodde väl att jag skulle få förmaningar om att vara mer försiktig än någon som aldrig har haft en kollapsad lunga, men inte ett kort och rakt NEJ! Heller inte kanske "Det är fullkommligt meningslöst och slöseri med tid att fråga en annan läkare, för vi kommer att svara samma sak".
Syntes min besvikelse så tydligt?!

Jag tror att jag är skyldig mig själv, den där lilla Alexandra som läste "Den tysta världen" i pappas knä och som drömde att simma tillsammans med färgglada fiskar att undersöka saken lite mer, att inte bara nöja mig med en läkare som gömmer sig bakom sin rädsla utan att ens lyssna och begära en röntgen.
Jag tänkte ta kontakt med sjukhuset på måndag och se vad man säger där. Tills dess ska ni få se på en, och kanske den sista, av bilderna från mitt andra dyk i Filippinerna...

Nu jävlar...

Jag ber om ursäkt för mitt våldsamma tilltag i rubriken men jag tycker att det är rent för jäkligt!
Idag är Bikram Choudury i Paris för en "Master Class" och "föreläsning". Det skulle ju kunna vara intressant om inte:
Det kostade 150€
Killen var så vansinnigt kommersiell och sniken
Han hade stämt en ideel förening "Yoga to the People" (där hot yoga klasserna kostar vad du kan ge) på en miljon dollar för "plagiat"
En av hans före detta elever hade stämt honom för sexuellt ofredande

Bara schemat för dagen är tillräckligt för att få blodet att koka...
9.30 Check-in
10.30 - 13.30 Föreläsning
14.00 - 16.30 Signering av bok (som man säkert måste köpa där)
16.30 Master class (2+ timmar)
20.00 Omcertifiering endast för Bikram lärare

Jag vet inte exakt hur många som går på det här jippot men inte kan det vara fullsatt med 2 timmars Bikram kurs och en föreläsning för 150€
Dessutom så slängs man ut innan 20.00 då lärarna ska omcertifieras

Detta är ju inte vad yoga i grunden handlar om, dessutom är karln tydligen ruskigt nonchalant och otrevlig! Näe fy fan! Jag tänker bara använda upp mina resterande kurser (tyvärr alldeles för många men alldeles för dyra) för att börja på en hot yoga studio senare...

Jag har börjat läsa en bok av en Bikram adept Benjamin Lorr, Hell-Bent: Obsession, Pain and the Search for Something Like Transcendence in Competitive Yoga. Det är inga vackra ord direkt.
Men väldigt intressant. Jag har själv ställt mig många av de frågor som BL tar upp i boken. Jag tror däremot inte att den finns på svenska än...

Mitt livs semester del I

Tänkte jag kunde dra lite semesterminnen när det ändå är någorlunda färskt!
Den 6:e februari steg jag på planet från Paris till Abu Dhabi klockan 22.00. Lite darrig måste jag säga att jag var. Det var första gången som jag reste så långt och jag har varit ganska flygrädd ett tag så det var lite pirrigt.

Resan till Abu Dhabi var lång och tröttsam, jag satt jämte en fransk dam som luktade fruktansvärt mycket svett dessutom. Hon gick och tvättade sig (tror jag, eftersom lukten försvann) halvägs in på flygningen lagom till maten... Puh!

Vi landade precis när solen gick upp och svepte in över vad som såg ut som en gigantisk öken.
Det enda som stod högt över marken var kontrolltornet.
Jag skulle möta min resekompis Joanne, som reste från Manchester, uppe på första våningen nära rökrummet. Det visade sig senare när jag träffade henne vid gaten att hon hade kommit in mycket tidigare och gått ner till Taxfree istället.
Flygplatsen är stor och ganska pampig, men hjälp vad mycket folk. 20 minuter tog det för mig att gå ner till gaten där planet till Manilla skulle gå ifrån.

Vi flög med Etihad, vilket jag mer än gärna gör om, och när vi steg ombord frågade man i besättningen hur Joanne mådde, "I'm exhausted" svarade hon. "Oh", sa killen som senare visade sig heta Karim, "please, kom med här..."
Jag trodde att Joanne kände killen från flygningen från Manchester kanske så jag hängde på.
Karim tyckte att vi såg lite trötta ut och erbjöd oss ett glas champagne medan vi väntade på att få andra sittplatser, han ville ge oss 3 platser var så vi kunde sträcka ut oss under flygningen!
Så vi satt lugnt och smakade på kall champagne klockan 8.00 på morgonen. Vi fnissade och viskade mellan oss att det skulle gå bra att resa i Business klass också...

Det tog kanske inte mer än 5 - 10 minuter innan Karim kom tillbaka och sa att tyvärr kunde de inte ordna två säten med tre platser så skulle det möjligtvis gå för sig att komma med in i Business klass?

Jag tror vi såg ut som två fågelholkar i tre sekunder innan vi bara nickade och fick fram ett "Jaa, gärna..." Jag stängde munnen för jag var livrädd att börja skratta högt eller på annat sätt att bete mig på ett hysteriskt vis.
Sömnberövad och lite småfull av champagnen sänkte jag mig ner i det mest fantastiska flygplanssätet jag någonsin haft nöjet att uppleva.

Det är väl ganska onödigt att säga att vi fick förstklassig service och att 8 timmar inte var tillräckligt för att njuta av all lyx.
Vi kom fram utvilade, mätta och fnissiga, semestern kunde inte ha börjat bättre!
Framme i Manilla slog en fuktig värme emot oss. Jag hade blivit förvarnad för ett mildare kaos men allt gick mycket smidigare än vad jag hade väntat mig och allt gjordes med ett leende. Till och med passagen via immigrationspolisen.

Som tur var blev vi hämtade för jäklar vilket sammelsurium det var utanför ankomsthallen.
Efter 15 timmars effektiv flygtid och ha passerat 3 tidszoner kände jag mig lagom mör och var mycket glad att träffa kompisarna som jag inte hade sett på 3 år!

Som en sur barnunge

Tänk att man kan vara sur som en jäkla ättiksgurka utan orsak...
Jag får verkligen passa mig nu. Jag har ingen som helst lust att gå till jobbet eller jobba, men det är ju lätt fixat eftersom jag måste.

Det är inte jobbet som det är "fel" på, det är jag som surar... Dessutom så irriterar jag mig på ALLT och ALLA, fast jag är trevlig iallafall...

Min kollega som är så nedrans högljudd och som måste berätta "det senaste" om sitt projekt när jag fullkomligt ger blanka sjutton i det och försöker att koncentrera mig på det jag måste göra, en projektledare som skäller för att jag inte gör hans jobb, folk som är lata och vars jobb jag måste ta hand om för att de "har så mycket att göra"...
Ja ni hör ju själva... Blir det bättre av att jag surar då? Näe, det blir det naturligvis inte!

Vad ska man göra åt det då? Jag provade Qi Gong igår, det var underbart men det varade inte länge, ikväll ska jag prova med en varm dusch och meditation framför min nya buddha med lite avslappnande musik.

Sen att det snöar och har snöat sedan i morse gör ju inte livet lättare för någon. Jag var på jobbet klockan 8.05 och satt där själv tills cirkus klockan 9.30 efterson snabbtågen inte gick som de skulle...
Och sen var jag riktigt olydig idag, jag gick hem från jobbet 30 minuter tidigare!

Idag är jag så osvensk som man kan bli, jag klagar, jag surar över snön och dessutom går jag hem tidigare från jobbet?! Var ska det här sluta?
Ska jag kanske slänga ett papper utanför papperskorgen, eller kanske tränga mig före i kön till Boulangeriet eller värst av allt kanske klampa runt i en blomsterrabatt och gå på en gräsmatta fast det står på en skylt att man inte får det?!
Stay tuned, man vet aldrig... Morr!

"I came through and I shall return"

Sa General Douglas MacArthur efter att han hade lämnat Filippinerna den 11 mars 1942.
Det var också vad jag sa när jag lämnade Filippinerna den 22 februari i år, och tillbaka ska jag, även om det inte precis blir i morgon utan snarare blir om ett år.

Detta var min första resa till asien, men definitivt inte den sista! Det kändes som att komma hem lite grann, även om jag inte liknar en Pinoy för 5 öre.
Överallt möttes vi av vänlighet, nyfikenhet och idel leenden. Manilla är stort, varmt, kaotiskt och förorenat men jag kände mig aldrig rädd eller obekväm.
Visst, det är människor överallt, bilar, Jeepneys, motorcyklar och bussar med plastklädsel, men i detta kaos bultar ett stolt och starkt hjärta och det kändes fantastiskt att få vara del av detta om än bara ett litet tag!

Nu är det två veckor sedan jag landade i Paris och jag har nätt och jämnt landat i vardagen. Sur som ättika har jag varit. Som en tjurig unge som INTE VILL vara tillbaka.
Men det går bättre nu, jetlagen är bortblåst och jag har en hel massa saker att göra.

Orsaken till att jag inte har skrivit innan är att det har varit storm i mitt huvud.
Jag har alltid fnyst lite åt människor som har ooo:at och aaa:at åt resor som "har gjort mig till en ny/annan människa". Jag förstår nu. Jag har blivit omskakad i grunden och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka eller ta in detta ännu.
Men jag tänker att hålla liv i mina minnen här om inte annat så för mammas skull! :o)