Mitt livs semester del I

Tänkte jag kunde dra lite semesterminnen när det ändå är någorlunda färskt!
Den 6:e februari steg jag på planet från Paris till Abu Dhabi klockan 22.00. Lite darrig måste jag säga att jag var. Det var första gången som jag reste så långt och jag har varit ganska flygrädd ett tag så det var lite pirrigt.

Resan till Abu Dhabi var lång och tröttsam, jag satt jämte en fransk dam som luktade fruktansvärt mycket svett dessutom. Hon gick och tvättade sig (tror jag, eftersom lukten försvann) halvägs in på flygningen lagom till maten... Puh!

Vi landade precis när solen gick upp och svepte in över vad som såg ut som en gigantisk öken.
Det enda som stod högt över marken var kontrolltornet.
Jag skulle möta min resekompis Joanne, som reste från Manchester, uppe på första våningen nära rökrummet. Det visade sig senare när jag träffade henne vid gaten att hon hade kommit in mycket tidigare och gått ner till Taxfree istället.
Flygplatsen är stor och ganska pampig, men hjälp vad mycket folk. 20 minuter tog det för mig att gå ner till gaten där planet till Manilla skulle gå ifrån.

Vi flög med Etihad, vilket jag mer än gärna gör om, och när vi steg ombord frågade man i besättningen hur Joanne mådde, "I'm exhausted" svarade hon. "Oh", sa killen som senare visade sig heta Karim, "please, kom med här..."
Jag trodde att Joanne kände killen från flygningen från Manchester kanske så jag hängde på.
Karim tyckte att vi såg lite trötta ut och erbjöd oss ett glas champagne medan vi väntade på att få andra sittplatser, han ville ge oss 3 platser var så vi kunde sträcka ut oss under flygningen!
Så vi satt lugnt och smakade på kall champagne klockan 8.00 på morgonen. Vi fnissade och viskade mellan oss att det skulle gå bra att resa i Business klass också...

Det tog kanske inte mer än 5 - 10 minuter innan Karim kom tillbaka och sa att tyvärr kunde de inte ordna två säten med tre platser så skulle det möjligtvis gå för sig att komma med in i Business klass?

Jag tror vi såg ut som två fågelholkar i tre sekunder innan vi bara nickade och fick fram ett "Jaa, gärna..." Jag stängde munnen för jag var livrädd att börja skratta högt eller på annat sätt att bete mig på ett hysteriskt vis.
Sömnberövad och lite småfull av champagnen sänkte jag mig ner i det mest fantastiska flygplanssätet jag någonsin haft nöjet att uppleva.

Det är väl ganska onödigt att säga att vi fick förstklassig service och att 8 timmar inte var tillräckligt för att njuta av all lyx.
Vi kom fram utvilade, mätta och fnissiga, semestern kunde inte ha börjat bättre!
Framme i Manilla slog en fuktig värme emot oss. Jag hade blivit förvarnad för ett mildare kaos men allt gick mycket smidigare än vad jag hade väntat mig och allt gjordes med ett leende. Till och med passagen via immigrationspolisen.

Som tur var blev vi hämtade för jäklar vilket sammelsurium det var utanför ankomsthallen.
Efter 15 timmars effektiv flygtid och ha passerat 3 tidszoner kände jag mig lagom mör och var mycket glad att träffa kompisarna som jag inte hade sett på 3 år!