lördag, mars 23, 2013

Slut innan det har börjat

Jag var hos läkaren idag, inte min husläkare utan en annan, specialist på dykning.
Jag gjorde mitt provdyk med tuber i Filippinerna efter att ha längtat i över 33 år.

Jag lusläste Jean-Yves Cousteaus bok "Den tysta världen" tillsammans med min far säkert 15 gånger. "Näe, läs inte den, det är en bok för döva" sa mormor när pappa hittade den i hennes bokhylla.

Provdyken i Filippinerna blev en revelation för mig, det var lika fantastiskt som jag alltid hade föreställt mig! Jag blev kär!

Varför jag väntade så länge vet jag inte riktigt. Det blev liksom aldrig av. Och nu när jag äntligen har möjligheten stack en människa hål på den drömmen på det mest otrevliga sätt men kan tänka sig.

Jag fick en pneumothorax, eller en kollapsad lunga om man hellre vill prata klarspråk, för 12 år sedan. Mycket oväntat och mycket smärtsamt. Jag hade inte sett insidan av ett badhus på säkert 5 år och hade inte utsatt mig för några fallskärmshopp eller liknande. Däremot hade jag en ganska svår halsinfektion som gjorde att jag hostade väldigt mycket. Som om inte det vore nog så blåste jag upp en luftmadrass, en sån där riktigt tjock en. Lyckad kombination eller hur!
Detta ledde till att min högra lungsäck tappade fäste med lungan och lämnade ett 1cm stort mellanrum där syre kom in.

Jag blev opererad med sugdränage, och fick sedan behandlig i 5 dagar och sedan var jag i stort sett fit for fight igen.
Vid åter besöket frågade jag läkaren, en pneumolog vid ett att Paris mest ryktbara sjukhus, om jag skulle kunna dyka med tuber. "Jo", sa docteur François, "men du ska nog se till att inte dyka för djupt. 10m är nästan max".
Hurra tänkte jag, jag kan faktiskt ta det där dykcertifikatet om jag vill!

Hurra tänkte jag tills idag.
"Näe du", sa docteur Lefranc (han bär sitt namn lite väl bra), "det blir inget dykande här. Sätter du en tub på ryggen dör du. Låter du bli, lever du länge." Och det var det läkarbesöket.
Han undersökte mig inte ens, ville inte höra hur lungkollapsen dök upp, hur svår den var eller hur jag blev behandlad.
5 minuter på hans mottagning och jag sprang ut tårögd med tungt hjärta och krossad dröm.
Jag trodde väl att jag skulle få förmaningar om att vara mer försiktig än någon som aldrig har haft en kollapsad lunga, men inte ett kort och rakt NEJ! Heller inte kanske "Det är fullkommligt meningslöst och slöseri med tid att fråga en annan läkare, för vi kommer att svara samma sak".
Syntes min besvikelse så tydligt?!

Jag tror att jag är skyldig mig själv, den där lilla Alexandra som läste "Den tysta världen" i pappas knä och som drömde att simma tillsammans med färgglada fiskar att undersöka saken lite mer, att inte bara nöja mig med en läkare som gömmer sig bakom sin rädsla utan att ens lyssna och begära en röntgen.
Jag tänkte ta kontakt med sjukhuset på måndag och se vad man säger där. Tills dess ska ni få se på en, och kanske den sista, av bilderna från mitt andra dyk i Filippinerna...


2 kommentarer:

  1. Man skall aldrig ge upp sin dröm! Jag tror benhårt på att det finns en mening med allt som sker. Om det är meningen att du skall få dyka och simma med fiskarna, ja då kommer du att göra det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, men mitt i all besvikelse var det svårt att tänka så. Som tur är så är jag väldigt optimistisk och har lugnat ner mig idag.
      Tack för tänkvärda ord! Kram

      Radera