tisdag, juli 21, 2020

Återkomsten, urbex och bantning

Jag kom av mig, så där bara, pang bom, mitt i en blogg våg... Det tog bara stopp och så tog orden slut!
Nu har orden kommit kommit tillbaka och lusten att skriva också.

Jag har jobbat hemma tills jag gick på semester den 9:e juli.
Vi är ombedda att jobba hemifrån tills slutet på augusti och att klaga vore ju befängt! Jag tror dock att hemmajobb kommer att bli förlängt. Covid-19 fallen håller på att gå upp i Frankrike också, igen...

Livet verkar att ha gått tillbaka till det "normala" igen. Man åker på semester och ligger på stranden och verkar inte tänka nämnvärt på viruset som fortfarande härjar. Skrämmande!

Jag har varit i Paris två gånger sen den 14 mars, en gång för jobbets skull i början på juli och en gång igår för en kiropraktorjustering.
Sen igår är det ansiktsmask-"tvång" på alla allmänna platser inomhus, detta gäller även marknader och nöjesparker som Disneyland t.ex.
Jag tog av min mask utomhus, det är inte så bekvämt med den på, särskilt när det är varmt men vi måste följa de lagar och rekommendationer om vi vill få bukt med detta virus.

Matthias har köpt en ny kamera och skakat liv i sitt gamla Instagram konto. Jag hävdar envist att det är inte kameran som gör fotografen utan ögat så jag använder min 5,5 år gamla mobiltelefon och möjligtvis min Canon 50D från 2008. Det kanske är dags för en ny mobiltelefon med bättre kamera? I och för sig kostar en sån nÄstan lika mycket som ett kamerahus... Usch!
Det förnyade (foto) intresset, som vi för övrigt delar, tar oss till olika platser runt om vår region.

Huvudintresset för Matthias ligger i övergivna platser och ett slags rörelse som heter Urbex som i Urban Exploration.
Inom Urbex finns en slags hederskod där en "urbexer" inte tar med sig något, inte ägnar sig åt skadegörelse på, inte bryter sig in i och inte skräpar ner platserna man besöker.
Man efterlämnar sig endast fotspår i dammet. Man respekterar också naturligtvis privat egendom.

Vi har varit på en hel del ställen och det känns lite som en minisemester när vi drar ut på äventyr.

Lenny kan oftast inte följa med för det är så skräpigt med glas och vassa föremål att vi inte vill riskera trampdynorna. Han är också ovanligt klumpig och har gjort inte bara ett utan två dödsföraktande hopp på våra senaste semestrar. Ett rakt ut i tomma intet från en bergväg i Alperna, vi hittade honom 5 meter längre ner med viftande svans och det senaste var förra året då han flög över en mur och plumsade i ett dike med illaluktande gegga 4 meter längre ner. Där kunde vi också fiska upp honom... Ordspråket "tredje gången gillt" vill vi helst undvika!

Jag tror innerst inne att han är ganska glad att stanna hemma. Han blev biten i halsen av en annan hund i slutet på maj och det höll på att gå riktigt illa, 2mm till vänster och halspulsådern hade rykt.
Sedan dess är han inte så värst intresserad av att gå utanför tomten även om jag tvingar honom ibland.
Han har lagt på sig lite så när vi var hos veterinären idag fick vi stränga order om att dra ner på maten och godiset. Hårdbantning på schemat med andra ord. Han behöver gå ner minst två kilo.

Detta kommer inte att bli roligt... Han är matglad och frukost och middag ses som de absoluta höjdpunkterna på dygnet! Aj, aj, aj...

Jag avslutar detta maraton inlägg med en bild från ett by i krokarna där vi bor när vi var ute på urbex äventyr.
Solrosor gör mig glad och jag tar varje tillfälle i akt och fotograferar dom!


2 kommentarer:

  1. Jädrar vad läskigt med hundattacken! Nu är det längesen vår hund blev påflugen (nu måste jag ta i trä) men jag minns adrenalinschocken när det hände. Foton är kul och speciellt att fotografera ruiner - the rustbelt är ju speciellt intressant på det sättet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hu, det var första gången som vår hund blev allvarligt skadad, vi fick ringa akut efter en veterinär som sövde honom och sydde ihop ett 5cm långt öppet sår. Som tur är var han lite tjock även då så den andra byrackan fick "bara" tag i skinnet och slet i stort sett upp ett hål. Det gick jättebra att sy och han var så lugn och duktig. Jag höll på att få börja andas i en papperspåse och känslan höll i sig i flera dagar men jag tror Lenny led mest av dumstruten / lampskärmen som han var tvungen att bära i 15 dagar. Han är mycket kokett...
      The rustbelt, det låter intressant! Det får jag kolla upp även om det inte är aktuellt med ett besök, jag antar att det ligger i USA? ;o)

      Radera