Jag var inte beredd på att 4 veckors undantagstillstånd / karantän skulle annonseras, jag trodde kanske att det skulle bli 2 veckor till... Men nu vet vi ju iallafall vad vi har att förhålla oss till.
President Macron talade till folket igår klockan 20:02. De ville inte börja 20:00 eftersom den nya karantän traditionen vill att man går ut på balkongen, i trädgården eller hänger sig ut genom fönstret för att applådera (eller slå på kastrull eller tuta i en trombon, en av våra grannar "spelar" trombon...) sjukhuspersonalen.
Vi har det ju bättre än de flesta; vi bor utanför Paris i ett hus med trädgård. Vi kan jobba hemifrån eller på plats men med en resa på 12 minuter i bil (för Matthias).
Vi har möjligheten att gå ut 1 timma om dagen, vi har de affärer vi behöver nära oss.
Personligen är karantänen välgörande för mig, jag har tid att göra saker som jag går miste om när jag sitter på tåget till jobbet 3 timmar om dagen.
Jag hinner göra min yoga, jag lagar mat, fixar i trädgården, jag sover till 8:00 istället för att gå upp 05:30. Det jag saknar mest är naturligtvis vännerna, kollegorna och att kunna gå ut i skogen.
Löpträningen varannan dag har blivit som en befriande ventil. Jag känner att jag behöver släppa ut överskotts irritation under den dryga timmen som vi springer. Jag blir mycket trevligare efteråt.
Idag blev det lite terapisamtal med kollegor som inte har det så bra som vi. Vi äter ju inte lunch ihop längre och vi har inte setts på en dryg månad.
Tänkte att ni kanske behövde en liten påminnelse om hur Eiffeltornet ser ut. Jag lär ju inte se det den närmsta tiden.
