Dag 11 i karantän

En slags karantän lunk har slagit till, den ena dagen är den andra dagen ganska lik... Det är underbart fint väder så det håller moralen uppe, trädgården är grön och fin och päronträdets knoppar håller på att brista. Magnoliaträdet, som har samma namn som hunden, det var naturligtvis därför som jag valde just den magnolian, blommar, så skört men ändå så motståndskraftig. Står emot den kalla vinden från norr.

Jag är naturligtvis orolig som de flesta och mycket rörd över alla dessa människor som kommer att förlora sina liv, familjer som förlorar far- och morföräldrar, barn som förlorar sina föräldrar och föräldrar som förlorar barn. Igår avled en 16-årig flicka i Paris regionen, vi måste alla ta ansvar och skydda varandra.

Jag är också, trots allt, tacksam för denna tid. Vi har tur; vi är friska, vi har tak över huvudet, vi har tillgång till mat och vatten.
Vi har mer tid till att vårda det vi har, vi tar hand om varandra, hunden, huset, trädgården. Den här tiden är också viktig för mig som har varit på gransen till utmattad sedan flera år och störtade i november förra året. Jag får tid till att andas och bara existera utan krav på vardag.

Jag gjorde våfflor i onsdags för första gången på 3 år. Jag provar nya maträtter, lagar mat på kylskåpsrester. Plockar och rensar på mitt hemmakontor, det som aldrig har blivit gjort till grunden.

Jag hoppas att virusspridningen saktar ner mycket snart, att färre och färre människor insjuknar och att ingen mer behöver dö.

Tills dess, stanna hemma, ta hand om varandra och ta inga onödiga risker!