Det var absolut inget som jag ville ta, och jag är mycket misstänksam mot läkemedel generellt sett, men jag insåg själv att det gick inte utan en liten kemisk hjälp på vägen.
Min kropp reagerade ganska våldsamt och jag mådde dåligt fysiskt i två veckor ungefär för att inte tala om alla konstiga biverkningar... Hyperaktivitet, illamående, sömnlöshet, ingen aptit, svettningar osv...
Jag kände inte igen mig själv längre. Jag ville ingenting, jag ville bara vara hemma själv och bli lämnad ifred. Jag började att dra ner på dosen för två veckor sedan och jag mår så mycket bättre både fysiskt och psykiskt!
Jag känner dag för dag att livet och längtan till olika saker kommer tillbaka!
Jag har också haft och har fortfarande ett fantastiskt stöd av mina vänner, min familj och mina arbetskamrater! De är underbara!
Det är fortfarande en bra bit kvar och jag vet att såret aldrig helt kommer att läka, men jag lär mig att leva med det.
Nu ska jag njuta av min lediga lördag och fixa lite hemma. Det blir en tur ner till grönsaksgubben för att köpa trinda, söta, stora, svarta fikon!
Jag längtar efter fikon och ost... Det är Sara som har fått saliven att rinna... :o)
Hej på er!
Ibland behöver vi lite hjälp på traven och det är sällan så farligt som det låter.
SvaraRaderaSkönt att höra att du nu mår bättre. Vissa sår rår vare sig tiden eller mediciner på, men tids nog lär vi oss att leva med dem.
Hoppas att du får en fin dag!
Kram
PS! Äter just nu chèvreost och fikon ;)
Vilken fin tid du fick i Kretsloppet! Bravo! Min dag blev mycket bra! Jag hittade fikon och basilika och en massa andra godingar hos grönsaksgubben!
SvaraRaderaImorgon blir det kakbak!
Oh vad härligt att höra! Heja dig!
SvaraRaderaOj, det var mycket på en gång. Så skönt att höra att det vänder. Kram på dig.
SvaraRaderaskönt att höra att du mår bättre nu. Bra att du fick lite hjälp på traven som någåon sa innan. Å var inte rädd om du dippar ibland. Det är helt naturligt! Viktiga är att du vippar upp ur dippen! Kram!
SvaraRadera