lördag, mars 24, 2012

Tack & lov

Nu har det äntligen börjat att lugna ner sig! De här senaste 10 dagarna har varit mycket påfrestande!
Den jobbigaste dagen var naturligtvis i Onsdags då vår vän Marcus kremerades.
Solen sken den dagen, som den har gjort den senaste veckan, och det var varmt i luften. Träden hade börjat att knoppas på Père Lachaise och det var så många vänner som hade slutit upp.

Christine, Marcus fru är en av de mest fantastiska kvinnor som jag någonsin haft förmånen att möta!
Hon läste en fantastiskt rörande och vacker vers under ceremonin. Hon läste med stark röst och såg in i ögonen på sin son.
Dikten talade om hur man kan leva i situationer som denna. Vi kan välja att sörja och blunda och sluta att se, vi kan stänga våra hjärtan och sluta att känna, eller så kan vi göra som Marcus skulle ha velat: öppna våra ögon och se, öppna våra hjärtan och känna och vara tacksamma för gårdagen och låta Marcus leva vidare i våra hjärtan och minnen.
Jag grät och min beundran och kärlek till den här fantastiska människan bara växte.

Vi såg också vilket fantastiskt stöd som vår vän fick genom den andra mammorna i sonens skolklass.
De ställer upp helhjärtat och tar hand om sonen när Christine går på kemoterapi var 3:e vecka eller behöver göra saker på egen hand.

Runt om i världen tändes ett hundratal ljus samma tid som kremeringen ägde rum. Det var Christines och Marcus alla vänner från internationella skolan i Manila som deltog på sitt sätt.
Manila gruppen är en av de starkaste och mest generösa "familjer" som jag någonsin upplevt och jag är så lycklig att ha blivit "adopterad" som en honorary alumi eftersom jag inte har gått på skolan.

Efter kremeringen gick vi för att äta lunch och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss eller möjligtvis hade sprungit en maraton. Jag har varit öm i hela kroppen sedan dess!

Idag blir det yoga för första gången den här veckan och jag har abstinens. Isabelle och jag ska prova Bikram yoga för första gången. Det ska bli mycket spännande.
Isabelle ville att jag skulle hjälpa henne med virkning ikväll men jag är så trött och jag måste försöka få ordning hemma.
Snart tror jag att jag bara tar skiten och slänger ut allt genom fönstret!! Näe, det är ju inte alls sant (men det känns så).
Jag ska sortera böcker att ge bort till föreningen som jobbar med välgörande ändamål på företaget som jag jobbar på.
De är väldigt duktiga och de gör mycket gott och jag vill gärna delta med det lilla jag kan.

Nu blir det till att fixa lita hemma innan yogan. Hoppas att jag inte kommer att må alltför illa av värmen!
Hoppas att solen skiner på er som den gör i Paris idag! 


 

6 kommentarer:

  1. Emocionante Alex.

    SvaraRadera
  2. Vissa familjer får verkligen uthärda så mycket. Det känns som om de som blir drabbade av något hemskt ofta drabbas flera gånger. Så orättvist. Vad fint att de hade så mycket stöd i alla fall, och att du fick vara med och visa ditt. Skönt också att allt det är över nu, även om det kanske känns tomt. Nu får du ta vara på dig och din kropp. Vila lite. Bra med yoga! Stora kramar, tankar och bloggkärlek från mig!

    SvaraRadera
  3. Ååååh! Där är du ju!!! Jag blev alldeles tårögd när jag läste inlägget. Nu måste jag snyta mig och torka bort rinnande mascara...

    SvaraRadera
  4. Men Visst man blir som öm, som om man blivit överkörd av en ångvält när man mister någon som man tycker riktigt bra om. Var med om det för några år sedan, maken till en riktigt god vän. Saknar honom fortfarande för den fina människa han är, samtidigt som jag gläds åt att barnen och frun mår bra och går vidare med sina liv idag.

    SvaraRadera
  5. Mitt i allt det jobbiga får man se det fina. Det är fantastiskt hur vacker en begravning/kremering kan vara. Det är så fint att få detta sista vackra minne.
    Hoppas att yogan gjorde dig gott och att du får tillfälle att njuta av vårsolen. Den har tom. hittat hit till Borås och jag är lika glad som alla andra över detta faktum :)
    Kram

    SvaraRadera
  6. Tack snälla vänner, era kommentarer värmer alltid!

    SvaraRadera