...hur jag är skapt? Jag lyckades på något underligt sätt stuka höger lillfinger under Bikram yoga passet i torsdags!
När vi skulle duscha kände jag att fingret var lite ömt eftersom det fastnade i byxlinningen. När jag tittade till den lille kraken var den helt svart i mitten!
Idag är vi helt återställda och det är ju tur för att ni ska vi köra ett Bikram pass till.
Det känns nästan som om jag börjar att bli lätt beroende. Det är det 4:e yoga passet den här veckan. Kör lite i förebyggande syfte eftersom veckan i Sverige kommer att bli ganska lugn...
Nu är det dags att kila!
lördag, mars 31, 2012
tisdag, mars 27, 2012
Fetknopp
När min kollega Sébastien såg mig imorse var det första han sa: "Åhh, värst vad du är vårlik idag, med blommor på t-shirten, eller det kanske är gröna växter, eller rent av en fetknopp!"
Han har tur han, Sébastien, att jag gillar honom skarpt och att jag har samma sjuka humor som han har!
Så jäkla snabb i käften och huvudet den killen, dessutom har vi jobbat ihop i 5 år hos tre olika kunder.
Jag skrattade iallafall!
Tack för den!
Hälsningar Fetknoppen
Han har tur han, Sébastien, att jag gillar honom skarpt och att jag har samma sjuka humor som han har!
Så jäkla snabb i käften och huvudet den killen, dessutom har vi jobbat ihop i 5 år hos tre olika kunder.
Jag skrattade iallafall!
Tack för den!
Hälsningar Fetknoppen
söndag, mars 25, 2012
"Herregud...
...nu kan jag snart inte svettas mer" tänkte jag fler än en gång igår under Bikram passet!
Jag anser att jag är ganska så vig (efter två års Pilates och 2 års Hatha Yoga) men det var en fis i rymden jämfört med yoga utövarna igår! Visst man gör det man kan och det är ingen tävling men den som säger att han eller hon inte tittar på grannen ljuger.
Jag är full av beundran och det sporrar mig verkligen till att gå fler gånger! Jag trodde att jag skulle lida mer av värmen men det gick över förväntan.
Jag fick sätta mig ner på knä flera gånger för att det snurrade i huvudet men jag tyckte att det gick riktigt bra.
Jag såg visserligen ut som en kräfta efteråt (sa Isa som själv såg ut som en kokt dansk korv) men jädrar vilken hud man får. Mjuk som en bebisrumpa!
Igår var jag alldeles urlakad och somnade klockan 22.00 men idag har jag fort runt som ett torrt skinn.
Jäklar vad jag har städat och fejat, lagt ut en hel drös med grejor på eBay. Jag har till och med bakat en banankaka till jobbet imorgon!
Nu ska jag ta det lugnt och varva ner lite innan den nya jobbveckan börjar! Häpp!
Jag anser att jag är ganska så vig (efter två års Pilates och 2 års Hatha Yoga) men det var en fis i rymden jämfört med yoga utövarna igår! Visst man gör det man kan och det är ingen tävling men den som säger att han eller hon inte tittar på grannen ljuger.
Jag är full av beundran och det sporrar mig verkligen till att gå fler gånger! Jag trodde att jag skulle lida mer av värmen men det gick över förväntan.
Jag fick sätta mig ner på knä flera gånger för att det snurrade i huvudet men jag tyckte att det gick riktigt bra.
Jag såg visserligen ut som en kräfta efteråt (sa Isa som själv såg ut som en kokt dansk korv) men jädrar vilken hud man får. Mjuk som en bebisrumpa!
Igår var jag alldeles urlakad och somnade klockan 22.00 men idag har jag fort runt som ett torrt skinn.
Jäklar vad jag har städat och fejat, lagt ut en hel drös med grejor på eBay. Jag har till och med bakat en banankaka till jobbet imorgon!
Nu ska jag ta det lugnt och varva ner lite innan den nya jobbveckan börjar! Häpp!
lördag, mars 24, 2012
Tack & lov
Nu har det äntligen börjat att lugna ner sig! De här senaste 10 dagarna har varit mycket påfrestande!
Den jobbigaste dagen var naturligtvis i Onsdags då vår vän Marcus kremerades.
Solen sken den dagen, som den har gjort den senaste veckan, och det var varmt i luften. Träden hade börjat att knoppas på Père Lachaise och det var så många vänner som hade slutit upp.
Christine, Marcus fru är en av de mest fantastiska kvinnor som jag någonsin haft förmånen att möta!
Hon läste en fantastiskt rörande och vacker vers under ceremonin. Hon läste med stark röst och såg in i ögonen på sin son.
Dikten talade om hur man kan leva i situationer som denna. Vi kan välja att sörja och blunda och sluta att se, vi kan stänga våra hjärtan och sluta att känna, eller så kan vi göra som Marcus skulle ha velat: öppna våra ögon och se, öppna våra hjärtan och känna och vara tacksamma för gårdagen och låta Marcus leva vidare i våra hjärtan och minnen.
Jag grät och min beundran och kärlek till den här fantastiska människan bara växte.
Vi såg också vilket fantastiskt stöd som vår vän fick genom den andra mammorna i sonens skolklass.
De ställer upp helhjärtat och tar hand om sonen när Christine går på kemoterapi var 3:e vecka eller behöver göra saker på egen hand.
Runt om i världen tändes ett hundratal ljus samma tid som kremeringen ägde rum. Det var Christines och Marcus alla vänner från internationella skolan i Manila som deltog på sitt sätt.
Manila gruppen är en av de starkaste och mest generösa "familjer" som jag någonsin upplevt och jag är så lycklig att ha blivit "adopterad" som en honorary alumi eftersom jag inte har gått på skolan.
Efter kremeringen gick vi för att äta lunch och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss eller möjligtvis hade sprungit en maraton. Jag har varit öm i hela kroppen sedan dess!
Idag blir det yoga för första gången den här veckan och jag har abstinens. Isabelle och jag ska prova Bikram yoga för första gången. Det ska bli mycket spännande.
Isabelle ville att jag skulle hjälpa henne med virkning ikväll men jag är så trött och jag måste försöka få ordning hemma.
Snart tror jag att jag bara tar skiten och slänger ut allt genom fönstret!! Näe, det är ju inte alls sant (men det känns så).
Jag ska sortera böcker att ge bort till föreningen som jobbar med välgörande ändamål på företaget som jag jobbar på.
De är väldigt duktiga och de gör mycket gott och jag vill gärna delta med det lilla jag kan.
Nu blir det till att fixa lita hemma innan yogan. Hoppas att jag inte kommer att må alltför illa av värmen!
Hoppas att solen skiner på er som den gör i Paris idag!
Den jobbigaste dagen var naturligtvis i Onsdags då vår vän Marcus kremerades.
Solen sken den dagen, som den har gjort den senaste veckan, och det var varmt i luften. Träden hade börjat att knoppas på Père Lachaise och det var så många vänner som hade slutit upp.
Christine, Marcus fru är en av de mest fantastiska kvinnor som jag någonsin haft förmånen att möta!
Hon läste en fantastiskt rörande och vacker vers under ceremonin. Hon läste med stark röst och såg in i ögonen på sin son.
Dikten talade om hur man kan leva i situationer som denna. Vi kan välja att sörja och blunda och sluta att se, vi kan stänga våra hjärtan och sluta att känna, eller så kan vi göra som Marcus skulle ha velat: öppna våra ögon och se, öppna våra hjärtan och känna och vara tacksamma för gårdagen och låta Marcus leva vidare i våra hjärtan och minnen.
Jag grät och min beundran och kärlek till den här fantastiska människan bara växte.
Vi såg också vilket fantastiskt stöd som vår vän fick genom den andra mammorna i sonens skolklass.
De ställer upp helhjärtat och tar hand om sonen när Christine går på kemoterapi var 3:e vecka eller behöver göra saker på egen hand.
Runt om i världen tändes ett hundratal ljus samma tid som kremeringen ägde rum. Det var Christines och Marcus alla vänner från internationella skolan i Manila som deltog på sitt sätt.
Manila gruppen är en av de starkaste och mest generösa "familjer" som jag någonsin upplevt och jag är så lycklig att ha blivit "adopterad" som en honorary alumi eftersom jag inte har gått på skolan.
Efter kremeringen gick vi för att äta lunch och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en buss eller möjligtvis hade sprungit en maraton. Jag har varit öm i hela kroppen sedan dess!
Idag blir det yoga för första gången den här veckan och jag har abstinens. Isabelle och jag ska prova Bikram yoga för första gången. Det ska bli mycket spännande.
Isabelle ville att jag skulle hjälpa henne med virkning ikväll men jag är så trött och jag måste försöka få ordning hemma.
Snart tror jag att jag bara tar skiten och slänger ut allt genom fönstret!! Näe, det är ju inte alls sant (men det känns så).
Jag ska sortera böcker att ge bort till föreningen som jobbar med välgörande ändamål på företaget som jag jobbar på.
De är väldigt duktiga och de gör mycket gott och jag vill gärna delta med det lilla jag kan.
Nu blir det till att fixa lita hemma innan yogan. Hoppas att jag inte kommer att må alltför illa av värmen!
Hoppas att solen skiner på er som den gör i Paris idag!
onsdag, mars 14, 2012
Tomt
Det är tomt på bloggen, tomt i huvudet men det är det inte på aktiviteter och det är väl egentligen ganska bra.
Det var dags för Pilates igår, idag kommer en kär vän från Holland och hälsar på, han är heltokig så det ska bli roligt.
Torsdag står det simning med min gravida väninna på schemat, fredag blir det yoga, lördag och söndag ska jag hem till samma gravida väninna och spela sällskapsspel med övernattning, måndag blir det middag med en av kompisarna som kommer från England, tisdag Pilates, onsdag begravning, torsdag klassisk konsert, fredag yoga och lördag den 24 mars blir det Bikram yoga...
Ja ni ser ju, en agenda de ministre...
Det var dags för Pilates igår, idag kommer en kär vän från Holland och hälsar på, han är heltokig så det ska bli roligt.
Torsdag står det simning med min gravida väninna på schemat, fredag blir det yoga, lördag och söndag ska jag hem till samma gravida väninna och spela sällskapsspel med övernattning, måndag blir det middag med en av kompisarna som kommer från England, tisdag Pilates, onsdag begravning, torsdag klassisk konsert, fredag yoga och lördag den 24 mars blir det Bikram yoga...
Ja ni ser ju, en agenda de ministre...
måndag, mars 12, 2012
Chock
Idag fick jag reda på att en av mina vänner dog i helgen. Jag är fortfarande så chockad att jag kan knappt tänka på något annat.
Jag lärde känna Marcus och Christine och deras son för 5 år sedan genom en av mina bästa vänner som nu bor i Australien.
Christine har varit sjuk i bröstcancer i omgångar i ungefär 4 år, men jag känner ingen som är så generös, modig, stark och vacker som Christine. Vid hennes sida stod hennes fantastiske man ända tills i helgen då Marcus gick bort.
Jag vet nästan inget mer, en av mina andra vänner sa att han dog i sömnen...
Att familjerna dessutom är spridda i olika delar av världen gör ju saken inte lättare.
Jag lämnade ett meddelande på Christine's telefonsvarare, men jag önskar att jag kunde göra något för att lätta hennes sorg.
Älskade vänner, ta hand om varann, glöm inte att säga hur mycket ni bryr er om varandra och räkna till 10 innan de där arga orden hinner komma över läpparna...
Livet är så kort!
Jag lärde känna Marcus och Christine och deras son för 5 år sedan genom en av mina bästa vänner som nu bor i Australien.
Christine har varit sjuk i bröstcancer i omgångar i ungefär 4 år, men jag känner ingen som är så generös, modig, stark och vacker som Christine. Vid hennes sida stod hennes fantastiske man ända tills i helgen då Marcus gick bort.
Jag vet nästan inget mer, en av mina andra vänner sa att han dog i sömnen...
Att familjerna dessutom är spridda i olika delar av världen gör ju saken inte lättare.
Jag lämnade ett meddelande på Christine's telefonsvarare, men jag önskar att jag kunde göra något för att lätta hennes sorg.
Älskade vänner, ta hand om varann, glöm inte att säga hur mycket ni bryr er om varandra och räkna till 10 innan de där arga orden hinner komma över läpparna...
Livet är så kort!
lördag, mars 03, 2012
Idag har jag...
...försökt att plocka i ordning i lägenheten
...handlat grönsaker och kött till en marockansk gryta som ska kokas imorgon
...sålt ett bord för 50€
...pratat med modern
...gjort avokado med räkor
...somnat på soffan och blivit väckt av Isabelle
...och inte hunnit göra en hel massa saker som jag "borde" ha gjort...
Men det är ju en dag imorgon också...
...handlat grönsaker och kött till en marockansk gryta som ska kokas imorgon
...sålt ett bord för 50€
...pratat med modern
...gjort avokado med räkor
...somnat på soffan och blivit väckt av Isabelle
...och inte hunnit göra en hel massa saker som jag "borde" ha gjort...
Men det är ju en dag imorgon också...
torsdag, mars 01, 2012
Dentist
Idag var jag hos tandläkaren för första gången på över ett år, utanför Sverige så ringer ingen tandläkare upp för att påminna om att det är dags för återbesök, sånt får man hålla reda på själv.
Plomben, hur gick det med den? Jovars, den sitter där den sitter, och den sitter säkert! Min nye tandläkare sa att han minsann inte tänkte ta ut en plomb som sitter som en smäck. Vi gjorde iallafall en röntgen integral av hela munnen. Inte en karies så långt ögat kan nå och inget fel. Han tog bort lite, lite plack och sen var det fini!
Ungefär så här spännande var min dag...
Jo så var det ju elementen... De fungerar nu båda två... När jag kom hem igår höll jag på att dö av värmeslag; 24°C! Jag stängde av elementen fortare än kvickt och öppnade badrumsfönstret!!
Plomben, hur gick det med den? Jovars, den sitter där den sitter, och den sitter säkert! Min nye tandläkare sa att han minsann inte tänkte ta ut en plomb som sitter som en smäck. Vi gjorde iallafall en röntgen integral av hela munnen. Inte en karies så långt ögat kan nå och inget fel. Han tog bort lite, lite plack och sen var det fini!
Ungefär så här spännande var min dag...
Jo så var det ju elementen... De fungerar nu båda två... När jag kom hem igår höll jag på att dö av värmeslag; 24°C! Jag stängde av elementen fortare än kvickt och öppnade badrumsfönstret!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)