Tisdagen den 11 april 2006

Vi träffade M som vanligt i Châtelet för idag skall det bli lite kulturellt.
Vi körde till med en utställning på Hôtel de Ville, Rådhuset skulle man väl kunna kalla det på svenska.
Jag tror att nästan alla utställningar som hålls på Hôtel de Ville är gratis, och gratis är gôtt. Men det var inte därför som vi gick dit.
En av mina personliga favoriter inom fotografin har en utställning där: Willy Ronis.
Utställningen var väldigt fin. Fint ljus, intressanta texter men det var väldigt många foton. Nästan lite för många. Sedan bar det av till BHV för att inhandla boken om och av just Willy Ronis. G och jag köpte varsin.

Från BHV bar det sedan vidare mot Le Marais. Vi knatade på till Hôtel Sully (många hôtel blir det) och sedan från att ha beundrat Hôtel Sully en stund i solskenet slank vi ut på andra sidan mot Place de Vosges. Moster M’s favo plats om hon får säga det själv.

Från Place de Vosges gick vi videra mot Centre Culturel Suédois, rue Payenne i en plötslig ingivelse att se något svenskt. Très original.
Det pågick en utställning där; Malmö – Marais. Art contemporain du Malmö Konstmuseum.
Den utställningen bestod av fyra foton och en vikt svensk flagga på en bår. Jaha...
Jag säger som Manuel i Fawlty Towers: I know nothing...
Efter denna utställnings flopp styrde vi kosan mot République ännu en gång. På väg dit tog vi svängen om en slags hall där modern för ett antal år sedna köpte en rasande snygg skinnjacka. Det vore väl bra med en till konstaterade hon... Ack, ack... Det var stängt...

 


Vid République skulle vi ta Métro N° 5 mot Bobigny.
Vi skulle nämligen till Gare du Nord och brasseriet Terminus Nord och smörja kråset.

 


Terminus Nord är inte vilket brasserie som helst, utan ett med ganska hög status, gott rykte och framförallt god mat.
Moster Moch jag hade redan varit där, men för Mor och G var det första gången.
Det blev naturligtvis en kir, jag skulle nog lugnt kunna säga 4 krokofanter.
M ville ha ostron, mor kött, jag varutsvulten och G var sugen på pasta.
Till slut blev det ostron till förrätt och en saftig coeur de rumpsteack till moster, mor högg in på ett av sin systers ostron och konstaterade att det var ju faktiskt inte så dumt ändå. Det blev en coeur de rumpsteack till modern också. G fick sin skaldjurstagliatelle och jag tog in poivrons douces farcies (små söta fyllda paprikor) och sedan hoppade djävulen i mig och jag beställde en råbiff... Mums!

  


Maten var naturligtvis fantastisk och hela brasseriet andas Paris och Frankrike. Kyparen och servitörerna är klädda i klassisk stil i svart och vitt.

För att inte smutsa ner sitt rykte som godistroll beställde G in en chokladmacaron med mörk chokladglass och färska hallon till efterrätt. Men inte förrän att jag lovat på heder och samvete att äta minst hälften. För att vara riktigt ärlig var det nog jag som var mest sugen på efterrätten...

Med stinna magar och glansiga blickar ålade vi oss ut från Le Terminus Nord och tog Métrolinje 4 mot Porte d’Orléans med sikte på Station Odéon.

En sväng i St Gérmain de Près skulle de bli.

 


M ville visa en gammal hederlig skoaffär med den hade försvunnit. Vi drog vidare och strosade bland alla smågator. Inne i Taschen’s bokhandel fingrade jag på en bok om Irving Penn, med det blev för mycket att bära...
Inte ens G lockades till att utvidga sin samling.

  


Efter diverse strapatser och kringelikrokar kom vi fram till Parc Luxembourg.
Det hade gått mer än 4 timmar sen den senaste kiren så nu var det dags att slå sig till ro och sippa en kirre.
Vi hittade ett litet mysigt kafé.

 


Sedan €uron kom till sta’n har min väska blivit väldigt tung. Det finns en så förbaskat många fjantiga små mynt som inte tjänar någonting till, förutom att tynga ner handväskan då. 1 cent, 2 cent, 5 cent, 10, 20, 50, 1€ och slutligen 2€.
Vad gör man med allt detta? Man försöker att betala 4 kir till exempel. 3 Krokofanter får kiren.

 


G organiserade mynten och räknade... Kyparen blev likblek när han strosade förbi vårt bord. Och som vi alla vet, once a Frenchman always a Frenchman... Han var bara tvungen att säga något...
”Jaha”, fick han fram... ”Är det till mig? Jag tror nog att ett av trappstegen kommer att fattas när ni går ner för att betala, och jag talar inte om vilket.”
Med glimten i ögat fick han oss att skratta och G tyckte nog lite synd om honom för att i slut ändan så låg det en liten sedel under högen av mynt.
Trappan var hel när vi gick ner.

En av ingångarna till Parc Lumembourg låg precis vid kaféet.
Det var inte särskilt mycket folk för vädret var ganska så kyligt. Vi tog en sväng och beundrade fontänen och en fantastiskt magnoliaträd.

 

  


Sedan bar det av mot Châtelet på Boulevard St Michel förbi Pantéon och La Sorbonne. På platsen utanför La Sorbonne såg det ut som en stridszon, med kravall staket och någon slags militäranläggning. De värsta upprorigheterna för le CPE (contrat première embache) var över men det anrika universitetet hade blivit skändat.
Jag tänker inte gå in på detta för det är en helt annan historia.

Vi promenerade förbi Quartier Latin än en gång på väg ”hem”.

 


Vid Châtelet lämpade vi av moster och tog RER:n hem. Godheten personifierad (hon är så jättegullig bara) kom den lilla rutiga och hämtade oss vid stationen.

Om jag inte missminner mig (vilket händer väldigt sällan naturligtvis, men det händer) så tror jag att det blev en liten kir hemma också med lite ost och annat smått och gott.

Väder: Övervägande molnigt, kylig vind, runt 9°C
Antal steg: 19355
Antal Km: 11.61
Antal Kir: 3 / person