Idag gick jag ut i solskenet för att jag ville köpa en lavendel till fönsterblecket. Det blev ingen kan jag direkt avslöja, de stackars lavendelblommorna jag såg var hel konstiga och jättedyra, allt från en fjutt för 4€50 till inte särskilt mycket bättre för 7€...
Hur som helst, solskenet sa jag, just nu ösregnar och åskar det, man kan ju inte annat än bli lite halv schizofren...
Jag gick in på "mitt sushi-hak" i le Marais för lunch och vila mina trötta ben.
När jag skulle beställa kom ett ungt par in och de satte sig vid bordet precis jämte mig, det fanns ganska många andra lediga bord så jag tänkte att det var lite underligt. Jag hade en bok med mig för sällskap och började lugnt äta och läsa.
Efter en stund reagerade jag på att det var så tyst vid bordet intill.
Jag tror inte att de var mycket äldre än 25 - 30 kanske och de sa ungefär 10 ord till varandra under de ca 60 minuter som jag satt där. 10 ord i stil med "kan du ge mig såsen", "vad är det?" osv...
Killen lunchade med sin iPhone och tjejen såg så bedrövlig ut. Jag hade nästan lust att bjuda över henne till mitt bord.
Jag tyckte så synd om dem, det var så tråkigt att se dem så... Tänk att man kan vara så ensam i en tvåsamhet...
Det är sorgligt att det gått så långt att det idag är socialt accepterat att öppet sitta med sin telefon/dator eller vad det nu må vara samtidigt som man umgås med nära och kära. Räcker det inte att vi i många fall tom. nöjer oss med den virtuella tvåsamheten istället för den verkliga!?
SvaraRaderaNej jag säger då det, det var bättre förr ;)
Jag är en riktig nostalgiker... Jag håller med, det var ta mig tusan bättre förr!!
RaderaAtt vara ensam i en tvåsamhet är långt mycket mer ensamt än att vara ensam för sig själv. Fint av dig att tänka på tjejen! Kram!
SvaraRaderaI know the feeling, till slut ger man upp för att bli...ensam. På riktigt. Kram
SvaraRadera