Jag har en kollega som jobbar hos samma kund som jag och jobbar också på samma konsultföretag som jag. Han var praktikant förra året och är mycket ung: 23 år!
Det är världens gulligaste kille, duktig, vänlig, nogrann osv.
Han har varit ganska nedstämd de senaste dagarna men jag visste inte varför. Igår berättade han att hans mormor hade gått bort, visserligen vid den aktningsvärda åldern på 94 år, men det är ju svårt att förlora någon kär, ålder till trots.
Vi började prata lite om hur man kan hantera sorg och alla känslor som väller fram. Jag såg att han hade tårar i ögonen och kunde inte annat än att krama om honom lite...
Han berättade att han ville så gärna tro att det fanns "något mer", att mormor inte bara dog och försvann, men med sitt logiska tänkande gick inte det.
Jag berättade att jag har ett öppet sinne till "livets gåtor" och att jag hade helt enkelt bestämt mig för att tro på att det tar inte bara slut efter 25 eller 65 eller 95 år. Varför skulle det göra det?
Vi är ju energi, precis som allt annat runt oss, molekyler och atomer försvinner ju inte bara...
Vad det gäller reinkarnation så är jag mycket intresserad och vill gärna tro, men jag vet inte riktigt "hur" det går till... :o)
Vi var båda överens om att det var verkligen synd att han inte kunde förmå sig att tro och känna men jag tror att det hjälpte lite att få höra en annan synvinkel som är enligt somliga mindre "logisk".
Men du är en pärla! Jag kanske har berättat det, men jag har alltid varit skeptisk. Men jag visste, fast jag satt i ett annat land, när min pappa plötsligt dog. Det var en väldigt speciell upplevelse, som att vara i en bubbla. Han har inte kommit tillbaka till mig, men finns ändå hos mig i tankarna.
SvaraRaderaMin mamma däremot är helt säker på att livet fortsätter och har lovat komma tillbaka och spöka för mig när den dagen kommer. Vi får se - rapport följer (om många år får jag hoppas).