Glädje och sorg

Idag för 9 år sedan gick min far ur tiden efter en svår tid med sjukdom. Det är så svårt att fatta att han liksom inte finns i sin fysiska form längre, när man bor långt från varann och inte ses så ofta så lurar hjärnan mig ibland med att mormor, morfar, pappa och andra släktingar som har gått bort fortfarande finns, men i Sverige.

Tänk om min pappa och mormor och morfar skulle ha fått leva lite längre och få se hur bra jag har det nu. Hur lycklig jag är nu! Jag skulle så gärna ha velat ha en stor familjelunch på terassen i solen. De skulle garanterat gilla mina sambos och så kunde jag bjuda på lite god mat. Mormor skulle nog bli stolt, pappa också för den delen, om de såg hur mycket bättre jag har blivit på att laga mat! 😂 Det fanns rum för en omfattande förbättring och jag är på ganska god väg nu...

Om inte sorgen fanns skulle inte heller glädjen finnas, och den söker vi lite extra nu när vi sitter i karantän och har mer tid att fundera och inte kan göra det som vi vanligtvis brukar.

Jag är till stor del en optimistisk fatalist och jag har bestämt mig för att se det positiva i livet, det blir ju så mycket roligare då.

Dagens tips, ett 6 minuter långt uppåttjack som alltid funkar hemma hos oss, även om Herrn helst lyssnar på death metal (skrik och oljud enligt min mening) och jag lyssnar på jazz så hittar vi vardagsglädje i musik som är mycket utbredd och populär i Franska Västindien; Le Zouk.

Jag hörde den genren för första gången på svensk radio i Rytmdoktorn och senare på TV i Tropicopop med Thomas Gylling någon gång under senare delen av 80-talet.  

Zouken är mycket svängig och sjungs ofta på kreol med en blandning av franska. Vi gillar speciellt en låt av Kassav' (det finns en hel uppsjö av bra grupper, Zouk Machine, ...) som heter "Zouk La Sé Sel Médikaman Nou Ni", kan översättas med "Zouk är den enda medicinen som behövs".
Låten är ett 6 minuter långt lyckopiller! Vi kör den ett par gånger i veckan för att skaka loss!
Det är helt omöjligt att sitta stilla! Prova själva => Zouk La Sé Sel Médikaman Nou Ni

Här kommer även en bild på fadern, Jag provade mitt nya objektiv 2008 och han ställde upp på som fotomodell.

Utan snus 20 dagar...

...försmäkta vi på denna öde ö...
Eller snus, det struntar jag i, det enda snuset jag känner till är Ettans snus som min morfar ibland bar mig köpa en dosa av. Vi är väl heller inte på en öde ö men idag har vi varit i karantän i 20 dagar. 
Jag klarar karantänen ganska bra, tycker jag själv iallafall även om jag började tveka lite igår.

Jag såg en tveksamt humoristisk bild på Facebook igår, jag tycke den var otroligt rolig själv men nja, det kanske kan diskuteras... Jag fick ett fullkomligt hysteriskt skrattanfall när jag tänkte på vilken min mina grannar skulle göra om jag dela bilden i vår WhatsApp grupp.
Då kan man ju börja undra om man inte är lite socialt understimulerad?! Tack och lov jobbar jag imorgon!

Annars, jo, jag drog upp min enda morot som överlevde sådden förra året! Resterande polkabetor så grönsakslandet är nu nästan klart för årets sådd.
Idag ska jag plantera om svartvinbärsbusken som är högst olycklig jämte hallonbuskarna och björnbärsbusken som har varit högst olycklig sen han började bo hos oss. Han har levt i en kruka förra året men nu är det dags att stå på egna rötter.

Vi har fått ett tufft gäng kajor som skrämmer bort alla småfåglar och papegojor och äter upp all fågelmat. Jag vet inte riktigt var jag ska göra för att bli av med dem för de skränar och har sig, som ett gäng otrevliga busar. Tips emottages tacksamt.

En annan "spännande" sak, jag sprang maraton för 4 år sedan i dagarna och var jädrigt vältränad, nu i år har jag börjat att få träningsvärk från trädgårdsarbetet och min online yoga som jag gör varje dag... Jo du, så har jag det!

Same old, same old...

Jaa, det händer inte särskilt mycket här... Jag har jobbat sedan i måndags och tur är väl det!
Jag har bestämt att jag ska börja jobba heltid från och med den 20:e april dels för att jag bara jobbar hemifrån och slipper 3 timmars pendling dels för att jag ändå skulle öka deltiden i maj och börja heltid i juni.
Mitt beslut känns bra, dessutom har jag 10 dagars semester att ta ut innan slutet på maj så det blir ganska lugnt ändå.

I och med att jag avslutar min deltid kommer jag heller inte att ligga försäkringskassan till last eftersom det är just försäkringskassan som betalar hälften av min lön under den här tiden.
På mitt arbete permitteras ingen för närvarande, vi jobbar alla fulltid, vi får SMS från VD:n via ett nytt nätverk där han uppmanar oss att kontakta honom om vi tror att han kan hjälpa till med något.
Igår under vår kaffepaus hade vår chef bjudit in en hemlig gäst, vår avdelningschef. Det var roligt att han ville prata med oss lite, även om stämningen blev lite annorlunda...
Idén om kaffepaus kommer nog att spridas, avdelningschefen tyckte det var en bra idé och han ville gärna komma tillbaka som hemlig gäst igen!

Jag hade tänkt att börja yoga hemma eftersom mina lektioner är inställda. Har tittat runt efter bra lektioner men varit lite velig. Så visade det sig att Sandra i Berlin yogar med Adriene på Youtube. Jag provade igår och Adriene är verkligen toppen. Lugn, pedagogisk inga "slå-knut-på-sig-själv" ställningar utan mer andning och klassiska asanas. Prova hennes 30 dagars yoga program vet ja! Annars finns det videor för all slags yoga: för att lindra oro, ryggsmärtor, för nybörjare, ... Jag kör dag 2 i eftermiddag.

Jag smakade på kefiren igår, inte så kolsyrad som jag hade hoppats på men mycket god ändå.
Färgen blev underbar! Jag började den andra jäsningen på en ny sats igår, ingefära, torkad mango och ananas och lite rooibos! Den blir klar imorgon kväll. Jag ska prova att lämna lite mer luft i flaska så att bubblorna kan utvecklas lite mer! 

Annars blir det en lugn dag med Lenny och kanske ett banankaksbak... Vem vet vad som kan smyga sig in under dagen, spännande... (not)

I karantänens tid

Det blir en hel del tjat om COVID-19, corona och karantän här, men det är ju det som dominerar livet för i stort sett alla nu, bortsett från vår hund då om vi talar om det här hushållet.

Lenny är som vanligt, kanske lite mer "plåster" och lite tröttare. Han måste ju vara vaken så mycket mer nu, han är som en nyfiken liten granntant, håller koll på allt och alla! Han börjar också bli lite gammal, 12 år för en Jack Russell är bra, särskilt en som har suttit på hundhem i 4 år. Jag vill att han ska finnas med oss ett bra tag till!

Vi undviker promenad nu eftersom vi har en stor trädgård och han springer runt, runt och skäller ut alla och envar. Brevbäraren ligger mycket risigt till, Lenny fullkomligt avskyr brevbärare. Inte bara "vår" brevbärare utan ALLA brevbärare.

Han skäller ihjäl sig på vilken brevbärare som helst när vi är ute på promenad. Han blir väldigt aggressiv och det är nästan omöjligt att lugna ner honom. Det borde ha hänt något med en brevbärare innan han kom till oss.

Jag har försökt att skälla på honom men det som fungerar är att klappa honom och med lugna ord få honom att sluta och slutar han skälla får han beröm.

Det är inte jätteroligt att stå med en helgalen byracka i änden på kopplet. Tur att det är en liten hund som inte orkar att dra med mig, annars skulle vi ränna maraton efter brevbäraren genom hela stan.

Igår gick vi runt huset ett par gånger, efter ett par timmars trädgårdsarbete. Jag lärde Lenny att bita av smågrenar på större grenar som vi ska spara till ved. Han lärde sig också att bära de små grenarna till trädgårdskvarnen. När han är koncentrerad kan han vara så smart, men finns en boll (vilken som helst) med i ekvationen kan man lägga ner allt annat än att kasta den och försöka lirka ut den ur Lennys käft! Då blir han som en liten valp igen!

Annars händer det inget särskilt här. Det blåser nordanvind, är kallt och jag startade en liter kefir igår kväll. Första fermenteringen är över ikväll, då borde fikonet flyta. Tänkte smaksätta med färsk mynta och torkade körsbär.
När karantänen är över måste jag börja dela med mig av mina kefir gryn, de förökar sig med ett par gram om dagen så det börjar att bli trångt i glasburken. Ser ni vad fina grynen är i botten på burken!

Dag 11 i karantän

En slags karantän lunk har slagit till, den ena dagen är den andra dagen ganska lik... Det är underbart fint väder så det håller moralen uppe, trädgården är grön och fin och päronträdets knoppar håller på att brista. Magnoliaträdet, som har samma namn som hunden, det var naturligtvis därför som jag valde just den magnolian, blommar, så skört men ändå så motståndskraftig. Står emot den kalla vinden från norr.

Jag är naturligtvis orolig som de flesta och mycket rörd över alla dessa människor som kommer att förlora sina liv, familjer som förlorar far- och morföräldrar, barn som förlorar sina föräldrar och föräldrar som förlorar barn. Igår avled en 16-årig flicka i Paris regionen, vi måste alla ta ansvar och skydda varandra.

Jag är också, trots allt, tacksam för denna tid. Vi har tur; vi är friska, vi har tak över huvudet, vi har tillgång till mat och vatten.
Vi har mer tid till att vårda det vi har, vi tar hand om varandra, hunden, huset, trädgården. Den här tiden är också viktig för mig som har varit på gransen till utmattad sedan flera år och störtade i november förra året. Jag får tid till att andas och bara existera utan krav på vardag.

Jag gjorde våfflor i onsdags för första gången på 3 år. Jag provar nya maträtter, lagar mat på kylskåpsrester. Plockar och rensar på mitt hemmakontor, det som aldrig har blivit gjort till grunden.

Jag hoppas att virusspridningen saktar ner mycket snart, att färre och färre människor insjuknar och att ingen mer behöver dö.

Tills dess, stanna hemma, ta hand om varandra och ta inga onödiga risker!

Andra veckan av (halv) karantän

Dag 8 av halvkarantänen är officiellt igång. Jag jobbar deltid för närvarande så denna vecka blir det 2 dagars jobb, måndag och tisdag.

Förra veckan föreslog jag en virtuel kaffepaus på 15 minuter klockan 9:00 varje morgon för att hålla kontakten med kollegorna. Vi pratar om ALLT utom om jobbet. Klockan 9:00 är ganska tidigt för en fransman, men det är i stort sett vår enda möjlighet innan dagen drar igång. Igår morse var vi 3 av 7, inte illa tycker jag.

Vad som är lite speciellt med vårt team är att vi är nästan bara "invandrare" eller barn till invandrare. Min chef är halv portugis, en annan har portugisiska föräldrar men är född i Frankrike, en tredje är grek/tysk, jag är svensk/ungersk och en femte är född och uppvuxen i Niger. Sen finns det två fransmän. 😊 Vi har mycket intressanta lunch diskussioner och det är spännande att höra hur mycket vi har gemensamt fastän vi har så olika uppfostran.

Vad som är positivt i mitt arbete för min del mitt i all denna röra är att jag kan koncentrera mig på saker som städas undan snabbt i vanliga fall och kan också hjälpa kollegor med frågor och problem som jag i normala fall inte hinner.

Jag tänkte tipsa om en riktigt bra blogg om man är intresserad av Frankrike, fransk politik och det franska samhället. Särskilt kanske i dessa dagar hur krisen leds av den franska regeringen. Titta in hos Lars och hans blogg "Franska fönster". Lars bor i Cagnes sur Mer utanför Nice och han skriver mycket sakligt och intressant om just Frankrike.

Det blir inga större äventyr här annars, jag lagar mat, vi äter, Matthias städar och fixar i garaget. Vi röjde ur gästrummet, så nu är mitt hemmakontor belamrat, igen. Fast nu har jag ju tid att rensa och ställa iordning. Det blir denna veckas utmaning. Ordna kontoret mellan matlagning och bak!

Så här i Corontider

Det var ju ett tag sedan jag skrev här, lathet, andra prioriteringar och en liten utmattning kom emellan. Men nu är det alltså dags igen.

Vi "sitter i karantän", eller kanske rättare sagt halvkarantän sedan i tisdags vilket gör idag till den 6:e dagen.
Jag har i och för sig varit hemma sen i måndags eftersom min chef bad mig jobba hemifrån.
Man åka till jobbet om inte jobb på distans är möjligt, då måste man ha intyg från sin arbetsgivare.

Vi får även gå ut för att handla det allra nödvändigaste, gå till apoteket, läkaren (om vi inte uppvisar influensaliknande symptom då ska vi ringa 15 till SOS Médecin för att få bedömning av symptomen och situationen), vidare har vi tillåtelse för att gå ut med hunden eller för att hjälpa människor i riskgrupp eller i annat fall sårbara och sen får vi även gå ut och gå eller löpträna 500m runt bostaden i tätort/stad och 1-2km runt bostaden i glesbygd. Cykling är däremot förbjudet.

För att kunna gå ut och handla till exempel måste vi ha ett giltigt bevis, en "attestation de déplacement dérogatoire" korrekt ifyllt och med dagens datum. Naturligtvis med giltigt ID också. Vi har inte blivit kontrollerade ännu men så bor vi också i en förort. Har man inte detta bevis blir man bötfälld och ska betala 135€, förhållandevis billigt i jämförelse med till exempel Italien där boten kan uppgå till 206€ och 3 månaders fängelse eller 12 år i fängelse om du är smittad, vet om det och går ut.
I Spanien kan man få mellan 100€ - 600€ i böter och upp till 1 års fängelse, skulle man göra motstånd eller ge falsk information om sin identitet kan boten uppgå till 30 000€.
I Österrike blir det 2000€, i Norge är det förbjudet att åka till sin sommarbostad annars riskerar man 1 250€ och 10 dagar i fängelse skulle man göra motstånd.

Ja, mina vänner jag vet inte vad ni tycker men jag stannar inne. Jag tycker att det går bättre än förväntat för vår del, men så bor vi ju också i hus med trädgård 35 minuter med tåg från Gare du Nord. Jag har vänner som sitter på 40m2 i Paris utan balkong eller de med flera barn och en terass.
Här är det mest hunden som sörjer för hans ärkefiende brevbäraren (stackars karl) kommer inte att dela ut post på ett bra tag verkar det som. Vem ska man då skälla ihjäl sig på? De som trots allt vågar sig ut och går förbi utanför vårt staket kan vänta sig en rejäl utskällning. Jag undrar om jag inte ska skriva till borgmästaren och erbjuda Lenny's service för att hålla byns medborgare inomhus.

Jag har passat på att laga mer mat, alla restauranger är stängda så det blir ingen hämtmat eller restaurangbesök, och utmaningen är ju att göra måltiderna på det som finns i kylskåpet alternativt frysen.
Jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra...
Tidigare i veckan blev det ungersk tomatsoppa med klimp, pappas recept, den räckte länge. Igår gjorde jag en purjolökspaj med riven ost och en purjo- och potatis soppa av blasten.
Idag "hittade" jag lite oliver och parmesanost i kylen, det blev en parmesan och oliv cake.
Recept kan delas om det skulle vara intressant.

Nu skiner solen över oss så det kanske vore läge att gå ut och plantera lite purjolök, men vet ju aldrig hur länge den här karantänen kan vara...

Galette des Rois

Idag blir det ett sista firande; Trettondagen. Traditionellt äter man en Galette des Rois (kungskaka) i Frankrike och om ni kommer ihåg så har jag ALDRIG någonsin fått la fève eller bönan som gömmer sig i kakan. Inte en enda gång på 23 år! Kanske blir det ändring i år, eller kanske förblir jag oskuld.

Vi hade en kompis på middag middag igår och jag tänkte att det kunde ju vara roligt att göra sin egen Galette des Rois och bjuda på. En klassisk Galette är gjord på smördeg med frangipane eller mandelkräm fyllning. Jag gjorde inte smördegen, det tar alldeles för lång tid och är ganska jobbigt, så den köpte jag färdig. Däremot kokade jag krämen och den blev verkligen god.
Jag gillar när det är rikligt med fyllning annars blir det torrt och tråkigt.

Jag har (redan) ätit tre bitar sedan igår men inte en enda böna så långt ögat kan nå... Jag tippar på att Matthias kommer att få bönan som jag bakade in...

Spänningen är olidlig, kommer jag att få la fève 2019 eller inte?! Rafflande början på det nya året inte sant...

Gott Nytt År 2019

Jaha, då var det ett nytt år igen...
Tiden går bara fortare och fortare känns det som.
Jag har varit ledig sen den 21:a december och börjar jobba igen imorgon. Jag hade lätt kunnat vara ledig en vecka till men plikten kallar.
Det har varit underbart att vara ledig så många dagar. Jag hade planerat in så mycket saker att göra hemma; städa, rensa, plocka osv. Vad blev det av det, jo inte så mycket, men jag har fått tillbaka energin till aktiviteterna nu och dessutom är det ju roligare att gå på promenad med hunden och sambon i skogen än att stryka...

Jag rensade och städade faktiskt ur kyl och frys, det är lite för mycket matsvinn här hemma för min smak. Jag hade ingen klar bild över vad vi hade hemma och köpte på mig alldeles för mycket varor som sedan blev skämda eller förstörda.
Jag hann med att stryka en hel del tvätt också, men det finns att ta av ännu. Mitt första uppdrag detta året blir att all tvätt ska vara struken innan januari är slut. Jag vill bara ha minsta möjliga stryktvätt, efter 1 maskin till exempel för att inte ha detta berg av ren ostruken tvätt liggande i badrummet!

Mitt andra uppdrag blir till att städa och rensa på mitt kontor och det ska vara färdigt innan slutet på februari.
I mars städar vi vidare i köket, i april lägger vi ut böcker och cd skivor till försäljning, i maj städar vi tvättstugan och i juni rensar vi ut kläder.

Det finns så mycket att göra i huset och vad det gäller rensning och ordning. Jag är mycket försiktig med mina saker så jag har tröjor och strumpor och prylar från när jag först flyttade till Paris. Jag har fått saker av mormor och mamma och pappa och moster och jag sparar allt eftersom det fortfarande fungerar och är fint men jag måste gallra lite.
Jag ger bort saker till kompisar eller kollegor, tänkte skänka bort lite mer saker till okända genom en app eller Facebook sida då man kan be om specifika saker som kanske bara är hyllvärmare hos oss. Vi får se...

Tills vi hörs ånyo önskar jag en god fortsättning på det nya året!

5 år senare

Idag är det exakt 5 år sedan jag började jobba på min nuvarande arbetsplats. Det är den bästa arbetsplatsen som jag har jobbat på i Frankrike, eller överhuvudtaget egentligen.

Genom mitt nuvarande jobb har jag fått nya vänner, senast i raden, mina zero waste kompisar Julie och Renée.
Jag har lärt mig enormt mycket om IT, jag har lett stora projekt och små projekt och mer lär det bli.

Jag har börjat att träna igen. Jag har gjort två triathlon, sprungit en halvmaraton och en maraton, jag har cyklat från Rennes till Compiègne och hela tiden har mina kollegor sprungit, cyklat med och hejat på mig! Nu tränar vi inför två välgörenhetslopp i november.

Matthias och jag har kunnat köpa ett hus och vi håller på att göra om det som vi vill ha det.

Julie, Renée och jag håller på att lägga grunden för en mer hållbar arbetsplats tillsammans med våra kollegor. Vi har varken budget eller arbetstid till det men vi gör det efter arbetstid för att vi brinner för miljön och för att vi vill arbeta på ett företag som värnar om miljön, för alla! På vår arbetsplats är det möjligt. 

Utan mitt nuvarande jobb hade jag inte kunnat göra hälften av vad jag och vi har åstadkommit den senaste 5 åren.

Arbetet är inte allt, men det är viktigt att trivas och det är viktigt att ha fina arbetskamrater och det har jag verkligen!

För att fira hade jag bakat en banankaka, min signatur... Men jag får nog ändra min signatur för att jag bakade en apelsinfondant till Matthias igår och den var gudomlig!

Nära-döden-upplevelse

Min chef är en sportig typ, han älskar att äta och för att inte bli för fyllig så måste han röra på sig (enligt honom själv).
Han är också väldigt entusiastisk och gillar att anordna olika aktiviteter så här om veckan blev det tal om att springa Spartan Race. Det är ett hinderlopp på 13km och mer än 25 hinder, klarar man inte ett hinder blir det 30 burpees som straff...

Jag är absolut inte i form och har löptränat väldigt, väldigt lite de senaste två åren så jag tackade vänligt men bestämt nej till inbjudan, dessutom kostar hela kalaset 1200kr, vilket jag tycker är alldeles för dyrt för en tortyr!

För att förbereda loppet (och skapa sammanhållning) så har min chef planerat löpträning varje fredag lunch och i fredags var första gången.
Vi skulle bara löpa i lugnt tempo 7-8 kilometer, jo jag tackar jag: det blev 9.25km och vi sprang i över en timma. Där vi springer är det mycket kuperat så det var mycket tungt för mig samtidigt som jag kände mig lätt som en fjäder. Det var underbart att springa igen och jag som inte gillar att springa i grupp kände mig som fisken i vattnet!

Efter löpningen kände jag av ischiasnerven och framåt kvällen började jag att få ont i huvudet! Sedan gick det bara utför. Jag mådde urdåligt och gick och la mig 21:30 med en alvedon och tigerbalsam på pannan.

Nu i efterhand tror jag att jag inte hade druckit tillräckligt efter löpningen men det var ta mig tusan en nära-döden-upplevelse och Paris Marathon kändes mycket, mycket långt bort, men jag ser redan framemot nästa fredag!

45 år och döstädning

Nu är inte jag riktigt 45 år än och döstädar jag jag väl heller inte riktigt... Jag prylbantar, eller minimiserar som det så tjusigt heter och vad åldern anbelangar, sa Matthias systerson att jag minsann inte alls såg ut som 45 år och hade jag bara varit liite, liite mindre så kunde man tro att jag var 12 år! Har är en rolig prick Titi!

Den första augusti började vi, Julie, en kollega på jobbet och jag, att rensa våra skåp på jobbet. Jag har jobbat där i 5 år men herrejäklar vad grejor jag har i skåpet! När jag började i oktober 2013 köpte jag ett par högklackade skor i hopp om att bli lite tjusigare och tagen mer på allvar än tidigare (jag ser ju ut som en tonåring bara enligt Gabriel). Men jag upptäckte snart att det finns ju ingen särskild klädkod. T-shirts, jeans och tröja... Till skillnad från de flesta franska företag så blir man inte behandlad/dömd efter hur man klär sig där jag jobbar. Man blir hyllad för arbetet man utför och idéerna man lägger fram och vi är fantastiskt fria. Men nu spårar jag ur lite...

De högklackade skorna, de använde jag naturligtvis inte särskilt många gånger och sen fick de ligga i skåpet.

Jag tog med dem hem, putsade och tvättade dem lite och la ut en bild på Vinted, en fransk applikation där man kan sälja kläder, smycken, accessoarer, skor osv.
Efter ett par dagar blev de sålda; 15€, ett mycket bra pris för tjejen som köpte dem och ett bra pris för mig som bara hade de liggande i skåpet!

Jag har blivit en kliché & asklut

Jag har alltid varit miljömedveten, noga med återvinning och i stort sett haft en, i mina ögon, hållbar livsstil, men jag har gått och blivit en riktig all-in helylle miljönisse! En liten sur-kärring (får man ens säga så idag utan att bli anklagad för misogyni?) som knappt inte säger något men som tänker desto mer om hur vi människor lever.

Jag tror inte på repression och hot, jag tror på att ge lust att agera!

Jag har ingen hållbar särskilt livsstil, jag flyger ibland, sällan men två gånger om året blir det nog, vi har en dieselbil, den är relativt ny och släpper ut mindre CO2 än en bensindriven bil, men det är fortfarande en bil och min sambo tar den till jobbet varje dag.

Men det finns saker som vi har ändrat på; jag har alltid rest kollektivt till jobbet, det gör jag nu också, jag jobbar hemifrån två dagar i veckan. Jag äter vegetarisk mat, Matthias äter kött ibland. Vi handlar, i den mån det går, närproducerat, annars franskt, annars ekologiskt, om ekologiskt går att kombinera med franskt och närproducerat är det naturligtvis toppen, annars får man välja. Jag planerar våra måltider för att bara köpa det vi behöver, men jag bör nog bli lite bättre på det. Vi har en kompost där allt komposter bart "slängs".

Vi använder inte hushållspapper eller pappersnäsdukar, jag använder en rakhyvel i stål istället för plast, min tandkräm köper jag i lösvikt eller gör själv.

Tvättmedel har jag för längesedan bytt ut mot tvättnötter, men en av mina kompisar, Renée, tillika miljönisse, tipsade om ett gammalt husmorstips: Tvättmedel av aska! Innan sotaren kom för att sota vår skorsten skyfflade jag ner askan i glasburkar för senare användning.

Nu tänker jag alltså också tipsa om detta fantastiska, billiga och återvinnings vänliga recept!

1 glasburk (1,5L)

200g silad aska (en del kör i allt men jag föredrar att sila)

1 L vatten

Tålamod

Man blandar askan och vattnet och låter det stå i 3 - 4 dagar.

Man ska röra om i burken en gång om dagen.

På den 4:e dagen, vilar man icke, utan man slänger fram sin burk där en slags gulaktig vätska har bildats och askan har sjunkit till botten.

Nu ska detta silas igen. Jag provade en silduk, men det gick inget vidare, många partiklar följde med. Jag kom ihåg att vi hade ett gäng kaffefilter i källaren som jag snabbt tog fram. Efter egen erfarenhet är det bäst att ta dubbla filter. Nästa gång ska jag prova en dubbelvikt kökshandduk för att minska mitt avfall ytterligare.

Resultatet av aska med vatten blir pottaska eller asklut. Det är irriterande för huden och därför bör man använda skyddshandskar. Det gjorde inte jag när jag kramade ut min silduk efter den första silningen och bytte därmed hud inuti händerna de kommande dagarna. Inte att rekommendera.

Igår provade jag äntligen tvättmedlet: jag tvättar våra täcken en gång om året, på sommaren då de kan hänga ute och torka.

Vårt 10 år gamla IKEA täcke har aldrig varit så vitt och fluffigt, möjligtvis när det inhandlades.

Jag körde en omgång tvätt till i natt, färgat den här gången och den var skinande ren när jag hängde upp den imorse.

Till en maskin använde jag 30ml (två matskedar) tvättmedel och 10 droppar eterisk lavendel olja för en svag doft. Inget sköljmedel, annars kan man ta ättika. Tvätten luktar det inget, bara rent från att ha torkat ute.

Av 1 liter vatten fick jag ut ca 750ml ren asklut. En del säger att det håller i två veckor, jag tänker prova tills mitt tar slut. Så här blev mitt tvättmedel, jag är verkligen super nöjd!