För ett år sedan...

...stod jag på startlinjen till min första (och möjligtvis också sista) maraton.
Jag hade förberett det här dagen i tre månader med löppass 4 dagar i veckan. Två korta, ett mellanpass och ett långpass på söndagar.
Det kändes som om allt jag gjorde var löpning och äta för att orka löpa.
Den fysiska förberedelsen, löpningen kunde jag inte ha gjort bättre, tyvärr hade jag inte alls läst på och förberett kroppen med rätt näring och jag hade inte alls respekterat näringsläran i detalj som jag borde, fast det visste jag inte då, den 3:e april 2016.

De 42,195km som utgör en maraton var till en början och upp till 27:e kilometern roligt och det gick lätt. Jag körde dessutom på samma fart som på halvmaran som jag hade sprungit en månad tidigare.
Jag började få fruktansvärda magsmärtor men kunde inte få ut det varken fram eller bak. Jag stötte på en dam som mådde illa men ingen stannade. Jag hade ju ingen tid att passa, jag ville ju bara komma i mål, så jag stannade. Det visade sig att hon jobbar på samma företag som jag. Jag hade på mig min löptröja från företaget så Matthias och hans föräldrar skulle se mig lättare.

Det tog väl 15 minuter innan jag släppte damen, hon "sprang" sin 4:e maraton och sa att hon var alltid så här sjuk och gick minst 12km... Verkade helt otroligt för mig. Jag ville ju springa men kunde inte. Jag sprang 500m och gick 500 m och jag hade 12km kvar precis som hon.

Vid den 30:e km stod Matthias och hans mamma och pappa, jag har nog aldrig varit så lycklig att se någon som då!

Det gjorde att jag fick lite mer peps och kunde springa några km till utan att gå men det var ett lidande.
Hjärnan mot kroppen och framförallt tarmarna!
Jag gick en hel del men jag hade gett mig fan på att springa över finishlinjen. Och det gjorde jag!
Att springa en maraton var bland det värst och det bästa jag någonsin har gjort, jag vet inte som jag skulle vilja göra om det utan att verkligen ha läst på, och ens då... Det är inget som man bara improviserar fram.

Idag skulle jag inte kunna springa 20km om så mitt liv hängde på det. Men jag ska komma tillbaka, lugnt och stilla, med kombinerad cykel och simträning...

Idag ett år senare satt jag lugnt och stilla i solskenet och åt lunch med Jessica! Det var mycket bra det också!