Jag är inte direkt utbildad till något, jag visste inte vad jag "ville bli" och hade därmed ganska svårt att välja utbildning annat än en med bred inriktning.
Jag har alltid varit duktig på språk, talade flytande engelska tidigt. Jag lyssnade på kassettband (jäpp, så gammal är jag) med inspelningar från radiostationer i USA. Om jag inte minns fel var det en av pappas kompisar som skickade eller kanske tog med sig kassetterna hem till Sverige.
Efter gymnasiet skulle mina kompisar börja på högskola eller ut och resa, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Jag jobbade redan extra på ett snabbfotolabb och trivdes ganska bra, men kompisarna försvann.
1995 såg jag en annons på arbetsförmedlingen om ett sommarjobb på EuroDisney i Paris.
Jag hade varit i Paris ett år tidigare och jag hade ju läst franska i 5 år i skolan. Hur svårt kan det vara? Mycket svårare än jag trodde visade det sig.
Jag landade i Paris efter 24 timmar med Eurolines buss med en alldeles för tung resväska och en kudde under armen. Jag är för evigt tacksam för att min moster kom och mötte mig och följde med mig ut till EuroDisney och ordnade så att jag fick husrum osv.
Det har varit svårt vissa perioder, jag längtade hem, bodde i riktiga råtthål till lägenheter. Men jag kunde aldrig riktigt släppa taget om Paris.
Från att ha jobbat på EuroDisney, som var bland det bästa som hänt mig både professionellt och privat kom jag att utbilda mig till nätverkstekniker.
Tack vare mina språkkunskaper och att jag är kvinna fick jag jobb ganska enkelt. Mitt första uppdrag för bemanningsföretaget var på bolaget jag jobbar för nu. Det var 2001 och jag var nykläckt IT tekniker.
Det var en helt annan miljö än EuroDisney, hotell och restaurangbranschen. En del av mina kollegor var ingenjörer och yngre än jag men man har alltid gillat mitt sätt att serva användarna, jag är empatisk och trevlig. Särskilt kvinnor föredrog mig som tekniker för jag förklarade bättre och det är tryggare med en tjej.
Jag stannade hos bemanningsföretaget i 12,5 år vilket är ganska ovanligt. Oftast byter man för att komma upp i lön och få nya uppdrag. Jag behövde inte det, jag litade på min säljare och ägarna till bemanningsföretaget.
2013, efter nästan uteslutande uppdrag i bolagsgruppen jag jobbar för nu sökte jag en tjänst i ett av bolagen jag inte hade jobbat i eller för.
De sökte en projektledare till infrastruktur och arkitektavdelningen. Infrastruktur kan jag, men arkitektur... Not so much. Men de trodde på mig och gav mig en chans.
Den nye chefen för IT avdelningen ringde runt till kollegor och bekanta i gruppen som gick i god för mig och så kom det sig att jag fick ett kontrakt med företaget och inte behövde gå via ett bemanningsföretag.
Jag har inte ångrat en dag att jag skrev på det där kontraktet. Det har inte alltid varit lätt, jag har bytt avdelning inom IT och jag har bytt chef fyra gånger.
Min nuvarande chef är en klippa, vi har känt varann sedan jag började på bolagsgruppen 2001 men har aldrig haft en chef / anställd relation tidigare.
Min chef är både en kompis och en vän och en chef. Det fick jag erfarenhet av förra året när jag fick utmattningssyndrom. Jag har aldrig känt mig så stöttad som jag gjorde då. Av min chef och även hans chefer.
Det är ett mycket bra företag, jag är stolt över vad vi gör, vi jobbar främst med assistans, och det känns fantastiskt bra att vara en del av gruppen. Jag har också märkt hur företaget har reagerat och fortsätter att reagera under COVID-19 krisen. Inga uppsägningar, de anställer t.o.m. konsulter för att säkra kunskapen inom företaget.
På min första dag för 7 år sedan, fick jag ett japanskt karma renings kort av min förste chef. Han är en fantastisk människa, troende buddhist med stort hjärta, men tyvärr ingen manager. Nu har han hittat ett arbete på samma avdelning med som han trivs bättre med.
Jag har fortfarande kvar det kortet och det får symbolisera min jobbfödelsedag idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar