Så var det den där historien om barn, eller avsaknaden (?) av barn.
Nu kommer det att bli lite personligt här så om du triggas av rubriken och tycker sånt här är jobbigt råder jag dig att sluta läsa, nu...
Jag är 46 år och jag har slutat att räkna gångerna då jag har fått frågan om barn.
Har inte du några barn?Varför har du inga?Är det självvalt?Är du en sån där ekologisk militant vegan som inte vill ha barn för att det är skadligt för miljön?
Eller råd...
Men nu får du nog sätta fart, du blir ju inte yngre med åren!
Men, du kan ju adoptera också!
Eller medlidande...
Jag har hört om en kvinna som fick barn vid 55 års ålder så du behöver inte vara orolig.
Åh, stackars dig!
Det skulle aldrig falla mig in att ställa den frågan till någon annan!
Jag har vänner som kämpar för att bli med barn och är stressade och absolut inte behöver eller vill svara på indiskreta frågor.
Andra vänner har inte kunnat bli med barn och ville inte genomgå IVF och är nu, som jag, i den "gyllene medelåldern" då man i de flesta fall inte längre skaffar barn. Eller de kanske inte träffade sin partner förrän lite senare i livet.
Det kan vara självvalt, det kan vara den största sorgen i livet för andra. Varför måste man ställa den frågan? Är det viktigt? Gör det mig mindre kvinna för att jag inte har barn?
Jag är inte särskilt känslig för dessa frågor men det gör mig fundersam.
Ställer man samma frågor på samma sätt till en man i min ålder? Vad ger rätten att ställa en sån fråga?
Samma sak gäller för kvinnor med "många" barn, eller kanske bara ett barn...
Man pratar om det om man vill, en fråga kan röra upp så mycket sorg!
Fråga hur jag mår istället och vill du inte höra svaret så fråga inte någonting...
Jag har inga barn men jag har en hund!
Ha! När folk frågar mig om det så brukar jag påpeka att jag har pendlat i mitt äktenskap i många år och vi tyckte det verkade som en dålig idé att förvara det påtänkta barnet i ett förvaringsskåp på flygplatsen...det brukar få stopp på frågorna. Annars brukar jag säga att det aldrig riktigt blev tillfälle eller att den biologiska klockan på nåt sätt aldrig satte igång att ticka. Svaren varierar med humöret ;).
SvaraRaderaJag kan definitivt konstatera att de som brukar fråga om det där - speciellt tidigt i bekantskapen (om någon som redan är en vän frågar lite försiktigt en kväll efter två drinkar är det en annan sak) - känns alltid som att de gärna vill ha livet i ett speciellt inrutat mönster. Som jag då inte passar in i och då måste de ta reda på varför. Så problemet är - även om frågan inte stör mig nämvärt - att när folk frågar det så får jag omedelbart förutfattade meningar om personen som ställer den och tänker att "nja, dig tror jag inte jag kommer bli nära vän med..."
Jag gjorde som du tidigare, jag svarade snällt... När frågan kommer från en nära vän är det en annan femma men oftast har vi redan berört ämnet tillräckligt på annat sätt så det är inte aktuellt att ställa frågan direkt.
RaderaNu brukar jag ställa en motfråga: Och du, har du barn? Jaha, varför då?
Naturligtvis finns det sätt att ställa frågan på men oftast blir det aggressivt och då känner jag också, jomen tjena, en sån trevligt aggressiv typ som du har man ju lust att ringa varje kväll innan man går och lägger sig...
Den frågan har jag slutat fråga sedan jag hörde ett sommarprogram av Klara Zimmergren för några år sedan. Hon sa att de som har barn kommer snart berätta det, och de som inte har barn behöver inte få frågan - av exakt de anledningar du skriver. Bra att du tar upp det!
SvaraRaderaVi är ju alla olika och barnlöshet kan vara en sådan stor sorg för många. Visst är det sant, när man berättar om sig själv så säger man väl oftast, jag är gift och har barn, eller jag är ensamstående förälder eller vad man nu har som livssituation. Barn är ju inget man bara kan gå ut och köpa som ett husdjur (och tur är väl det) om man har stor längtan.
SvaraRadera